Trafik

Dagen påbörjades med att jag pillade på en dimmer. Dimmern styrde en vanlig glödlampa.
Jag kom fram till att skruvknappen gav en strömstöt när man vred från läge off till on, och sedan gav den lite mindre ström, för att sedan ge mer allt eftersom man vrider till max. Om man vred igång riktigt långsamt förblev lampan släckt ända tills man kom upp i 50% av maxstyrykan. Min gissning är att glödtråden har tillräckligt låg resistans för att släppa igenom så mycket ström utan alltför hög värmeutveckling, så länge den inte glöder. Därför måste en strömstöt över 50% ges vid tändning, och i vanliga fall har man sedan vridit knappen så långt (säg 10%) att glöd upprätthålls.

---
Detta gäller när man kör bil i Kina:

Man får svänga höger mot rött, iallafall gör alla det. Samma regel finns i vissa stater i USA, vilket ger upphov till skyltar med för oss idiotiska budskap såsom "sväng ej mot rött".

Svängningsregeln fungerar såhär: Om det finns fotgängare eller cyklister som är på eller på väg att förflyttas ut på övergångsstället du ska svänga mot måste du lämna tuta för dem.

Filbyte fungerar såhär: Om du ska byta fil, börja långsamt svänga över mot filen. Tutar någon ska du avbryta manövern, annars är det fritt fram.

Om du kör taxi har du i 2 fall av 3 ingen fungerande hastighetsmätare, så du får konvertera från varvtalsmätaren.

---

Så efter att jag pillat på en dimmer åkte vi taxi till nån långlivad generals boning. På vägen passerade vi en vägskylt som hänvisade både till "renao [lively] road" och "fangxing [square-shaped] square". Vi åkte också i bussfil på en gata där trafiken stod helt still i alla 7 mötande filer.

Vi gick över en sexfilig gata på ett brett övergångsställe, och mitt i fanns en halvmeterbred "safe zone" målad i gul färg. Jag tvivlade dock på zonens säkerhet, eftersom den på båda sidor smalnade av till en mittlinje, och till och med polisbilar hade inga problem med att köra över heldragna linjer.

Generalens hus hade ett rum med tygtapeter. Det påminde lite om den klassiska bilden av ett mentalsjukhusrum. När vi gick därifrån blev jag tilltalad "lao3di4" - gamle lillebror.

Jag fick veta att Shenyangbor äter lunch lite tidigare än normalt. Förklaringen skulle vara att Shenyang ligger öster om Peking, som kinesisk tid bestäms från, men om man tittar på en karta ser man att Shenyang ligger nästan mitt i tidszonen vars tid hela kina använder.

Lunch åt vi på en jiaozi-restaurang. De billigaste (13 sorter) kostade 8 yuan/10 st, så en redig lunch kostar ca 16 kr per person (20 kr per paul/karl/stefan). Det var andra restaurangen (av fyra) där de använde streckkod för att registrera beställningar. Trots moderniteten kunde man dock inte betala med kreditkort på den första (hotpot-restaurangen).

På restaurangen gick det runt en kvinna med en tekanna med en meterlång pip. Den var så lång att hon inte skulle kunna peta ut sina ögon med den utan att släppa handtaget - när hon höll den i handen med armen längs kroppen stack pipen ändå upp en decimeter ovanför hennes huvud.

På gatan som vi gick på ifrån restaurangen stod det reklampelare med 20 meters mellanrum och skrålade samma reklam om och om igen fast ur synk med varandra. Utanför många affärer stod det också meterhöga högtalare och skrålade popmusik. Den största skillnaden mellan en svensk och en kinesisk shoppinggata är alltså ljudnivån, och mängden neonskyltar.

Sen hoppade vi på en taxi vars förare intog sin lunch under de 5-10 minuter det tog att köra oss till bokaffären vi skulle till. Det var en pannkaka eller nåt i en plastpåse, och påsen kastade han ut genom fönstret när han var klar.

I bokaffären köpte jag fem disneyfilmripoffs till micado med kinesisk tal och text. De var riktigt dyra - 13 yuan/st. Standardpris är närmre 5 yuan/st.

För övrigt vet jag nu hur många anteckningar man kan ha som mest i en SonyEricsson K810i - 25 st.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mail:(publiceras ej)
URL:
Kommentar: