EUCYS4
Äntligen hemma. Nu har jag tid att blogga om resten.
I tisdags kväll åt vi middag i en lyxrestaurang vid lilla sjöjungfrun. Underhållningen var strålande och bestod av tre män som drev med musik. Bland annat spelade de Vivaldis vår med hjälp av en sticksågsstråke samt spelade piano med hjälp av mindre vanligt använda kroppsdelar än händerna. Underhållningen var så bra att jag gärna åkt på en ny uttröttande resa bara för att få se den igen.
Onsdagen däremot var den värst planerade dagen av alla. Här är schemat:
9.00 - 12.00: Utställning eventuellt kombinerad med juryrunda
12.00 - 13.00: Lunch
13.00 - 15.30: Utställning
15.30 - 17.00: Hoppackning av utställning
17.00 - 18.30: Mottagning i stadshuset
19.00 - 23.00: Specialprisutdelning i nationalmuseet
Notera att den enda fritiden är 18.30 - 19.00, och att det är för att vi skulle gå från ena stället till det andra.
Dock visade sig att schemat inte riktigt var så. Det såg ut sådär i boken vi fick och i den dagliga tidningen, men det schema som egentligen gällde fanns under bokstaven P ("programme") i ett litet informationshäfte vi hade fått, tillsammans med bland annat "population", "politics" och "pharmacies". Organisatörerna ursäktade sig med att boken trycktes långt i förväg, men man tycker ju att dagstidningarna, som alltid trycktes natten innan, kunde ha innehållit informationen som man kände till när man tryckte de små broschyrerna innan hela EUCYS-veckan.
I det lilla häftet stod det att utställningen egentligen började klockan 8. Det bekräftade också den irländska tjejen, som sade att hon och fem andra bås (av 87!) faktiskt hade varit på plats en stund efter 8. Hon sade också att representater för företagen som delar ut specialpriserna hade inspekterat utställningen just under tiden ingen visste att man skulle vara på plats, och det var självklart väldigt dåligt.
Den andra ändringen i schemat gällde hoppackningstiden. Såhär stod det i häftet (jag skämtar inte):
15.30 - 16.45 Dismantling of booths. The bus departs from the hotel at 16.30 so be at the lobby at 16.15.
Översättning:
Ni har fram till 16.45 på er att plocka ner båsen, men bussen åker en kvart tidigare så var i lobbyn en halvtimme i förväg.
Lägg sedan till att det tar en kvart att åka upp till rummet och få på sig kostymen (duscha är det ju inte en chans att man hinner) inför prisutdelningen, så innebär det att den schemalagda tiden på 90 minuter egentligen bara var 30.
Vi, som hade klistrat upp våra planscher med stark dubbelhäftande tejp (båsväggarna var av plast och kunde därmed inte nålas i som vi hade planerat, och planschen hade redan rasat en gång när vi försökte med häftmassa), uppskattade att vi behövde totalt 2 timmar för att plocka ihop vår utställningen och sade därmed till en dansk guide att vi ville börja plocka ner tidigare, och han svarade att vi egentligen inte fick det men att han tyckte att vi skulle göra som vi ansåg bäst.
Så vid 14.00 började vi plocka ner. En stund senare kom en organisatör förbi och sade att vi inte fick plocka ner, men jag svarade från stolen jag stod på med en av planschdelarna i handen "om vi hade väntat till 15.30 hade bussen gått nu". Hon tänkte efter och insåg att vi faktiskt hade en poäng, och gick vidare.
Själva planschen var färdignerpackad efter 70 minuter, och vi fick upp allt på rummet med en marginal på 20 minuter + kostympåtagningstid, så vårt beslut var ändå ganska väl fattat. Notera dock att demonstrationsmodellen och spåret inte var nere i sina förpackningar då, utan endast upptransporterade på rummet.
Mottagningen i stadshuset bestod av buffé. Huvudrätten var pannkaka, och vi fick veta att endast olympiska mästare och dylika fick mottagning i stadshuset med pannkaka, så vi kände oss ganska stolta. Problemet med buffén var dock att man skulle äta den stående, fast det behövdes både gaffel och kniv samt en hand till glaset, men det var inte så farligt för alla gick ut till stora salen (vi var på tredje våningen) och ställde sina tallrikar och glas på räcket där.
Som sagt fick vi var sitt EIROforum-pris på specialprisutdelningen (core prizes = 9 st pengapris på 3500, 5000 och 7000 euro; speical prizes = veckoresor till olika laboratorier eller EUs patentverk; host prizes = en ny resa till danmark för att till exempel arbeta vidare på sitt projekt <- VI VILLE ABSOLUT INTE HA DET SISTNÄMNDA). Direkt efter att vi tagit emot priserna på scenen slussades vi upp till en presskonferens, medan X-factor-frederik underhöll resten med samma sånger som förra gången. På presskonferensen satt vi (ca 12 st vinnare) och såg glada ut utan att säga särskilt mycket.
Som avslutning på kvällen fick vi se en magiker trolla. Hans avslutningsnummer gick till såhär:
En jurymedlem fick skriva sin initial P på en dansk 100-sedel, och trollkarlen vek ihop den och när han vek ut den igen var det en 1000-lapp. Dock fanns inte bokstaven P kvar. Då tog han upp en hink med fyra frukter i och lade upp på bordet. Jurymedlemmen fick välja ett tal mellan 1 och 4, vilket blev 3 och därmed citronen (tredje frukten från vänster). Trollkarlen skar upp den och där inne satt en sedel. Jurymedlemmen fick veckla ut den, och trollkarlen sade:
- Is it [sedeln] covered in lemon juice????
- Yes!!!
- Does it have your P on it????
och Karl och jag brast ut i skratt.
Här är vår förklaring:
När trollkarlen lade upp frukterna ställde han en fråga till juryn, och väntade då med handen i hinken på juryns svar. Då tror vi att han tryckte in sedeln i citronen. Sedan när han frågade efter ett tal mellan 1 och 4 visste han med 95% (typ) sannolikhet att juryn inte skulle välja 1 eller 4 (för det gör folk i princip aldrig), och då var det bara en fråga om ifall han skulle börja räkna från vänster eller höger för att få citronen.
Dagen därpå fick vi gå upp extra tidigt, för vi hade anmält att vi ville besöka en dansk industri (innan vi visste att veckan skulle bli så jobbig och att vi skulle lida av konstant sömnbrist). 7.45 steg vi lydigt på bussen, medan hälften av de övriga som anmält sig till samma industri var olydiga och inte dök upp. Nåväl, vi åkte iväg till Haldor Topsøe och fick lära oss om bränseceller.
Tvärtemot vad jag väntat mig blev det ett väldigt intressant besök, där vi bland annat fick se en bränslecell fungera på riktigt genom att stoppa in den i en gasolbrännares låga. Deras bränsleceller gick nämligen på naturgas, och det enda andra som krävdes förutom bränsle och syre var hög temperatur. Till lunch fick vi ännu lyxigare mat (också buffé) än på hotellet, och vi fick veta att de anställda bara betalade 5 DKK per måltid.
Karl och jag hade tänkt skippa köpenhamnssightseeingen för att hinna duscha innan den stora prisceremonin, men bussen gick direkt från Haldor Topsøe till kajen, där turistbåtarna väntade. Där blev jag lite nedstämd för att de som hade besökt Novozymes fått lika god mat som vi, men istället för ett 1GB-USB-minne fått en trådlös mus.
Under båtturen roade jag (och Anders i hemlighet) mig med att hoppas att några killar som stod med huvudet upp genom ett fönster skulle slå huvudet i en låg bro, men den enda som var riktigt nära hann de se i tid. Karl sov. Guidningen blev intressant på endast två ställen:
1) När vi skulle passera en bro vars öppning var lika bred som båten. Det var tydligen rutin för turistbåtarna att skrapa i kanterna där, och man hade satt upp lite träplankor i bron för att skydda båtarnas skrov.
2) När vi passerade ett hus vars glasvägg lutade i 70 graders vinkel mot vattenytan. I väggen kunde man se vårt hotell reflekteras, men tittade man åt andra hållet (rakt mot det) kunde man inte se det överhuvudtaget för att husen vid vattnet stod i vägen.
Sedan skedde ett mirakel: Istället för att återvända till kajen vi kom ifrån lade båten till vid en liten kaj vid en stor bro, på bara 5 minuters gångavstånd från hotellet. Vi kom faktiskt tillbaks i tid (!!) och hann precis duscha (!!!!!) och ta på oss våra kostymer igen inför ceremonin.
Lyckan varade dock inte länge. Vi åkte till Cirkus och satte oss ner vi vårt bord efter att ha väntat en halvtimme utanför (varför kunde inte bussarna gått en stund senare?!); pengapriserna delades ut och vi konstaterade att vi slapp undan; och konferencieren förklarade att vinnarna skulle på presskonferens vid 19.00 och att maten skulle serveras 19.30. Jag tittade på min klocka: 18.10. Det var 80 minuter kvar till maten!!! Nog för att de kan få ha marginal för oförutsedda händelser, men en dryg timme är väl att ta i!!!!!! Strax efteråt jagade servitörerna ut alla från restaurangen och vi fick vänta utanför i 50 minuter för att sedan släppas in och få vänta vid bordet igen i 20 minuter (nåja, de började iallafall lite tidigare än planerat).
Nåväl, maten varvades med högklassig underhållning framme på scenen, och det var en oförglömlig kväll. Dock var maten lite för lyxig, vilket innebar att vi fick massor saker att äta som ingen hade någon aning om vad det var eller hur man skulle äta det. Dessutom fanns det några missar, såsom att vi i brödkorgen fick ett bröd som inte var uppskuret. Det var världens godaste bröd, men när man skulle bryta av en bit (vi kunde ju inte direkt använda våra bestick vi ätit med för att skära upp det?!) för att äta fick man fett över båda händerna, och det var inte så skönt när man satt i sin finaste (enda) kostym.
Efter maten sade vår guide till oss att vin, öl och vatten var gratis i baren, men att vi blev tvungna att betala själva för drinkar. Detta till skillnad mot tidigare då vi fått ALL SPRIT I BAREN GRATIS. Då frågade jag:
- Men läsk då?
- [på danska] drinkar får du betala själv.
- Jag menar, typ, fanta.
- Jaha, sånt kallar vi vatten på danska.
Lite intressant var att jag lyckades höra på artisternas sång (på engelska) att de var svenskar. Faktum är att de flesta av artisterna var svenskar, för att det var ett svenskt bolag. Det var väldigt coolt att de kunde uttala danska namn perfekt (?), och att servitörerna kunde växla mellan danska och svenska.
Omkring 1-snåret gick vi hem till hotellet, och där packade vi fram till 2.30.
Resan hem gick smärtfritt, förutom att en väska tappade sitt handtag. Väskan hade också tidigare nästan tappat botten, och hölls i princip endast ihop tack vare att vi satt ett blågult band runt den. Det roliga var att pappa innan vi åkte till Köpenhamn insisterade på att bandet inte skulle fylla någon funktion alls eftersom väskan inte skulle gå sönder om vi inte flög med den, medan jag bestämt ville ha med bandet för att ha något att bära i om handtaget gick av.
I tisdags kväll åt vi middag i en lyxrestaurang vid lilla sjöjungfrun. Underhållningen var strålande och bestod av tre män som drev med musik. Bland annat spelade de Vivaldis vår med hjälp av en sticksågsstråke samt spelade piano med hjälp av mindre vanligt använda kroppsdelar än händerna. Underhållningen var så bra att jag gärna åkt på en ny uttröttande resa bara för att få se den igen.
Onsdagen däremot var den värst planerade dagen av alla. Här är schemat:
9.00 - 12.00: Utställning eventuellt kombinerad med juryrunda
12.00 - 13.00: Lunch
13.00 - 15.30: Utställning
15.30 - 17.00: Hoppackning av utställning
17.00 - 18.30: Mottagning i stadshuset
19.00 - 23.00: Specialprisutdelning i nationalmuseet
Notera att den enda fritiden är 18.30 - 19.00, och att det är för att vi skulle gå från ena stället till det andra.
Dock visade sig att schemat inte riktigt var så. Det såg ut sådär i boken vi fick och i den dagliga tidningen, men det schema som egentligen gällde fanns under bokstaven P ("programme") i ett litet informationshäfte vi hade fått, tillsammans med bland annat "population", "politics" och "pharmacies". Organisatörerna ursäktade sig med att boken trycktes långt i förväg, men man tycker ju att dagstidningarna, som alltid trycktes natten innan, kunde ha innehållit informationen som man kände till när man tryckte de små broschyrerna innan hela EUCYS-veckan.
I det lilla häftet stod det att utställningen egentligen började klockan 8. Det bekräftade också den irländska tjejen, som sade att hon och fem andra bås (av 87!) faktiskt hade varit på plats en stund efter 8. Hon sade också att representater för företagen som delar ut specialpriserna hade inspekterat utställningen just under tiden ingen visste att man skulle vara på plats, och det var självklart väldigt dåligt.
Den andra ändringen i schemat gällde hoppackningstiden. Såhär stod det i häftet (jag skämtar inte):
15.30 - 16.45 Dismantling of booths. The bus departs from the hotel at 16.30 so be at the lobby at 16.15.
Översättning:
Ni har fram till 16.45 på er att plocka ner båsen, men bussen åker en kvart tidigare så var i lobbyn en halvtimme i förväg.
Lägg sedan till att det tar en kvart att åka upp till rummet och få på sig kostymen (duscha är det ju inte en chans att man hinner) inför prisutdelningen, så innebär det att den schemalagda tiden på 90 minuter egentligen bara var 30.
Vi, som hade klistrat upp våra planscher med stark dubbelhäftande tejp (båsväggarna var av plast och kunde därmed inte nålas i som vi hade planerat, och planschen hade redan rasat en gång när vi försökte med häftmassa), uppskattade att vi behövde totalt 2 timmar för att plocka ihop vår utställningen och sade därmed till en dansk guide att vi ville börja plocka ner tidigare, och han svarade att vi egentligen inte fick det men att han tyckte att vi skulle göra som vi ansåg bäst.
Så vid 14.00 började vi plocka ner. En stund senare kom en organisatör förbi och sade att vi inte fick plocka ner, men jag svarade från stolen jag stod på med en av planschdelarna i handen "om vi hade väntat till 15.30 hade bussen gått nu". Hon tänkte efter och insåg att vi faktiskt hade en poäng, och gick vidare.
Själva planschen var färdignerpackad efter 70 minuter, och vi fick upp allt på rummet med en marginal på 20 minuter + kostympåtagningstid, så vårt beslut var ändå ganska väl fattat. Notera dock att demonstrationsmodellen och spåret inte var nere i sina förpackningar då, utan endast upptransporterade på rummet.
Mottagningen i stadshuset bestod av buffé. Huvudrätten var pannkaka, och vi fick veta att endast olympiska mästare och dylika fick mottagning i stadshuset med pannkaka, så vi kände oss ganska stolta. Problemet med buffén var dock att man skulle äta den stående, fast det behövdes både gaffel och kniv samt en hand till glaset, men det var inte så farligt för alla gick ut till stora salen (vi var på tredje våningen) och ställde sina tallrikar och glas på räcket där.
Som sagt fick vi var sitt EIROforum-pris på specialprisutdelningen (core prizes = 9 st pengapris på 3500, 5000 och 7000 euro; speical prizes = veckoresor till olika laboratorier eller EUs patentverk; host prizes = en ny resa till danmark för att till exempel arbeta vidare på sitt projekt <- VI VILLE ABSOLUT INTE HA DET SISTNÄMNDA). Direkt efter att vi tagit emot priserna på scenen slussades vi upp till en presskonferens, medan X-factor-frederik underhöll resten med samma sånger som förra gången. På presskonferensen satt vi (ca 12 st vinnare) och såg glada ut utan att säga särskilt mycket.
Som avslutning på kvällen fick vi se en magiker trolla. Hans avslutningsnummer gick till såhär:
En jurymedlem fick skriva sin initial P på en dansk 100-sedel, och trollkarlen vek ihop den och när han vek ut den igen var det en 1000-lapp. Dock fanns inte bokstaven P kvar. Då tog han upp en hink med fyra frukter i och lade upp på bordet. Jurymedlemmen fick välja ett tal mellan 1 och 4, vilket blev 3 och därmed citronen (tredje frukten från vänster). Trollkarlen skar upp den och där inne satt en sedel. Jurymedlemmen fick veckla ut den, och trollkarlen sade:
- Is it [sedeln] covered in lemon juice????
- Yes!!!
- Does it have your P on it????
och Karl och jag brast ut i skratt.
Här är vår förklaring:
När trollkarlen lade upp frukterna ställde han en fråga till juryn, och väntade då med handen i hinken på juryns svar. Då tror vi att han tryckte in sedeln i citronen. Sedan när han frågade efter ett tal mellan 1 och 4 visste han med 95% (typ) sannolikhet att juryn inte skulle välja 1 eller 4 (för det gör folk i princip aldrig), och då var det bara en fråga om ifall han skulle börja räkna från vänster eller höger för att få citronen.
Dagen därpå fick vi gå upp extra tidigt, för vi hade anmält att vi ville besöka en dansk industri (innan vi visste att veckan skulle bli så jobbig och att vi skulle lida av konstant sömnbrist). 7.45 steg vi lydigt på bussen, medan hälften av de övriga som anmält sig till samma industri var olydiga och inte dök upp. Nåväl, vi åkte iväg till Haldor Topsøe och fick lära oss om bränseceller.
Tvärtemot vad jag väntat mig blev det ett väldigt intressant besök, där vi bland annat fick se en bränslecell fungera på riktigt genom att stoppa in den i en gasolbrännares låga. Deras bränsleceller gick nämligen på naturgas, och det enda andra som krävdes förutom bränsle och syre var hög temperatur. Till lunch fick vi ännu lyxigare mat (också buffé) än på hotellet, och vi fick veta att de anställda bara betalade 5 DKK per måltid.
Karl och jag hade tänkt skippa köpenhamnssightseeingen för att hinna duscha innan den stora prisceremonin, men bussen gick direkt från Haldor Topsøe till kajen, där turistbåtarna väntade. Där blev jag lite nedstämd för att de som hade besökt Novozymes fått lika god mat som vi, men istället för ett 1GB-USB-minne fått en trådlös mus.
Under båtturen roade jag (och Anders i hemlighet) mig med att hoppas att några killar som stod med huvudet upp genom ett fönster skulle slå huvudet i en låg bro, men den enda som var riktigt nära hann de se i tid. Karl sov. Guidningen blev intressant på endast två ställen:
1) När vi skulle passera en bro vars öppning var lika bred som båten. Det var tydligen rutin för turistbåtarna att skrapa i kanterna där, och man hade satt upp lite träplankor i bron för att skydda båtarnas skrov.
2) När vi passerade ett hus vars glasvägg lutade i 70 graders vinkel mot vattenytan. I väggen kunde man se vårt hotell reflekteras, men tittade man åt andra hållet (rakt mot det) kunde man inte se det överhuvudtaget för att husen vid vattnet stod i vägen.
Sedan skedde ett mirakel: Istället för att återvända till kajen vi kom ifrån lade båten till vid en liten kaj vid en stor bro, på bara 5 minuters gångavstånd från hotellet. Vi kom faktiskt tillbaks i tid (!!) och hann precis duscha (!!!!!) och ta på oss våra kostymer igen inför ceremonin.
Lyckan varade dock inte länge. Vi åkte till Cirkus och satte oss ner vi vårt bord efter att ha väntat en halvtimme utanför (varför kunde inte bussarna gått en stund senare?!); pengapriserna delades ut och vi konstaterade att vi slapp undan; och konferencieren förklarade att vinnarna skulle på presskonferens vid 19.00 och att maten skulle serveras 19.30. Jag tittade på min klocka: 18.10. Det var 80 minuter kvar till maten!!! Nog för att de kan få ha marginal för oförutsedda händelser, men en dryg timme är väl att ta i!!!!!! Strax efteråt jagade servitörerna ut alla från restaurangen och vi fick vänta utanför i 50 minuter för att sedan släppas in och få vänta vid bordet igen i 20 minuter (nåja, de började iallafall lite tidigare än planerat).
Nåväl, maten varvades med högklassig underhållning framme på scenen, och det var en oförglömlig kväll. Dock var maten lite för lyxig, vilket innebar att vi fick massor saker att äta som ingen hade någon aning om vad det var eller hur man skulle äta det. Dessutom fanns det några missar, såsom att vi i brödkorgen fick ett bröd som inte var uppskuret. Det var världens godaste bröd, men när man skulle bryta av en bit (vi kunde ju inte direkt använda våra bestick vi ätit med för att skära upp det?!) för att äta fick man fett över båda händerna, och det var inte så skönt när man satt i sin finaste (enda) kostym.
Efter maten sade vår guide till oss att vin, öl och vatten var gratis i baren, men att vi blev tvungna att betala själva för drinkar. Detta till skillnad mot tidigare då vi fått ALL SPRIT I BAREN GRATIS. Då frågade jag:
- Men läsk då?
- [på danska] drinkar får du betala själv.
- Jag menar, typ, fanta.
- Jaha, sånt kallar vi vatten på danska.
Lite intressant var att jag lyckades höra på artisternas sång (på engelska) att de var svenskar. Faktum är att de flesta av artisterna var svenskar, för att det var ett svenskt bolag. Det var väldigt coolt att de kunde uttala danska namn perfekt (?), och att servitörerna kunde växla mellan danska och svenska.
Omkring 1-snåret gick vi hem till hotellet, och där packade vi fram till 2.30.
Resan hem gick smärtfritt, förutom att en väska tappade sitt handtag. Väskan hade också tidigare nästan tappat botten, och hölls i princip endast ihop tack vare att vi satt ett blågult band runt den. Det roliga var att pappa innan vi åkte till Köpenhamn insisterade på att bandet inte skulle fylla någon funktion alls eftersom väskan inte skulle gå sönder om vi inte flög med den, medan jag bestämt ville ha med bandet för att ha något att bära i om handtaget gick av.
Kommentarer