Det finns ingen gud
Feynman själv tyckte att teorin om atomer var viktigast - att materia inte är kontinuerlig utan består av diskreta partiklar (vilket egentligen inte är sant längre). Föreläsaren tyckte att universums ålder skulle vara vettigt att sprida vidare. Yufan (den galne kinesen) sade dock något mycket mer radikalt: "Det finns ingen gud".
När man tänker efter inser man att det inte är nödvändigt att efterlämna något som är sant. De flesta föräldrar har ljugit för sina barn (och de lär barnen mycket som de tror är sant men inte har belägg för heller), och på samma sätt skulle man kunna resonera om en civilisation - om det största hindret för vetenskapen i vår historia har varit religion, skulle det inte vara motiverat att lära våra ättlingar att gud inte finns, oavsett det är sant eller inte? För mig, som inte tror att en eventuell gud kan påverka vad som händer i livet, och som inte anser att en civilisations framgång kan mätas i hur rätt man gissade om livet efter döden, finns det inget hinder alls för att lura i civilisationer tveksamma påståenden om guds existens om det gynnar deras utveckling.
Frågan är dock just ifall en civilisation skulle må bättre eller sämre av att inte tro på gud. Det finns många exempel i historien där religion hindrat vetenskapen (jag tycker att vetenskap är en viktig del i en lyckad civilisation), och onekligen är det lättare för en religiös att skylla naturfenomen på gudar istället för att forska om dem, men många framsteg i historien har också kommit från folk som var övertygade om att någon sorts högre väsen fanns och sökte bevis för det. Sedan har vi ju också den klassiska deatten om huruvida religion har skapat mer våld än det har hindrat eller inte.
En kompromiss skulle iofs kunna vara att säga som det är (enligt mig) till generationen som förpassats tillbaka till stenåldern: "Vi vet inte om gud finns, men vi har lyckats bra med att förklara världen utan honom och vår forskning har hjälpt oss bygga ett samhälle bortom era vildaste drömmar."
Din mening är för lång, den säger mer än en sak:
1. Att vi inte lyckats (mot)bevisa guds existens
2. Att vi lyckats förklara många saker utan honom
3. Forskning leder till utopi
Frågan är ju vad man nu har kommit fram till i livet. Kanske har man insett att det finns saker som är väldigt mycket viktigare än forskning. Visst kan man säga saker som inte är objektiv sanning, och då kanske man väljer att föra vidare en moralisk sak, t ex:
"Det är fel att tvinga någon till något han/hon inte vill."
Självklart beror det också på hur mycket kunskap som kommer gå förlorad. Människan skulle förhoppningsvis komma snabbt på hur man bör hantera sina medmänniskor, men kanske är det viktigt att tala om. Att få ett samhälle som i Japan, där en uteliggare kan ligga död i flera veckor för att han inte är någons ansvar låter som ett elakt samhälle. Kanske är det nödvändigt att föra vidare klassiska fraser som "Var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig".
Man kan också ha insett att forskning suger. Låt oss säga att anledningen till att all kunskap går under är något i stil med terminator och maskinernas krig mot människan. Då har forskningen gått för långt. Vill man då istället inte föra vidare att det finns stora risker eller att man ska vara försiktig eller att man inte bör ta sig in på de områdena överhuvudtaget?
Att sprida vidare "Gud finns" eller "Gud finns inte" kommer inte tillföra nästkommande generation speciellt mycket. Det ska i så fall vara något tillräckligt simpelt för att kunna spinna vidare på och få igång utvecklingen snabbt. "Du har aldrig hela sanningen, den är mer komplex än vad du tror."
Fint med att den är öppen för fria tolkningar också.
Skulle jag säga någonting som jag skulle tycka om så skulle jag försöka säga något som får dem att bygga upp något mycket likt det romerska imperiet och sedan skulle jag återfödas där :P
På samma sätt som man en gång sa: "Det fanns en gud men han dog", kanske man nu bör säga: "Det fanns ett behov av religion, men det är dött nu"?