pelli

Låt säga att du genom sabotage vill sinka ett projekt. Om dina motståndare har en månadslön på 20 000 kr så kostar de arbetsgivarna 1200 kr/dag. Alltså måste du vara beredd att punga ut som absolut minimum 1200 kr per dag (6000 kr per vecka) och arbetare i skadestånd för ditt sabotage. Det blir lätt mycket pengar, fick några fältbiologer som hade ryckt upp mätpinnar för nya väg 687 mellan Sturefors och Harvestad lära sig. (I och för sig debiterades de drygt 700 kr per "timme" vilket normalt motsvarar 5600 kr per "dag", men det är tveksamt om det är per arbetare eller totalt, och dessutom är det inte bara arbetare som kostar.)

Fältbiologernas plan var för övrigt ganska korkad. När mätpinnarna sattes upp var läget akut enligt dem, men det var i praktiken för sent. Och med tanke på vad som just hade hänt i en annan del av Linköping - fältbiologer som bröt sig in på Saab för att försöka sabotera JAS-plan i "nödvärn" eftersom de kanske skulle användas i krig - var det kanske inte den bästa idén att som fältbiolog sabotera ett vägbygge i "nödvärn" eftersom en lokal salamanderart antagligen skulle dö ut.

Trodde fältbiologerna verkligen att de under den korta tid bygget försenades skulle lyckas få ut sina åsikter i media och vända folkopinionen mot kommunen, och att kommunen som följd skulle övertygas att riva upp de färdiga planerna, avbeställa maskiner, arbetskraft och material, och sedan lägga några år till på att planera den andra dyrare vägdragningen? Eller var planen från början att man skulle slösa bort kommunens pengar bara för att få publicitet och öka miljömedvetandet hos befolkningen (med risk för motsatt effekt när folk tycker att det de gör är dumt)? Eller ännu värre - gjorde de det hela utan att tänka efter vad konsekvenserna skulle bli, bara för att känna att de gör något "bra" för naturen?

I vilket fall sade fältbiologerna att de anser att deras handlingar är civil olydnad. I det begreppet ingår att ta konsekvenserna av sitt handlande, så jag förväntar mig att de betalar böterna och skadeståndet.

(För övrigt undrar jag exakt hur den nya vägen, som ligger maximalt 400 meter öster om den gamla, förstör naturen. Förutom att den inkräktar på ett salamanderområde som EU har bestämt är heligt talar fältbiologerna också om att vägen stör någon "spridningskorridor". Jag skulle vilja se en karta över de känsliga delarna. Här är en karta jag tror visar den faktiska dragningen, och jämför man med google maps ser man att det iallafall inte är många träd i vägen.)

Ett statligt företag är ungefär motsatsen till ett lån. Man ligger ute med pengar (dvs man skulle kunna ta in pengar genom att sälja det), men i gengäld får man "ränta" i form av vinst. Huruvida ett statligt företag ska säljas av beror alltså, ur ekonomisk synvinkel, bara på om en avbetalning av lånet med säljpengarna skulle ge en större minskning av låneräntan än vinsten bolaget brukar ge.

Detta innebär dock inte alls att man måste betala av statsskulden när man säljer ett företag. Det är ofta lämpligt, men inte alls ett krav. Däremot ska man inte behandla inkomsterna av försäljningen som vilken inkomst som helst, utan de ska ses som pengar man får in genom att öka statsskulden - det är pengar som kan investeras, men det är inte hållbart att betala "vardagskostnader" med dem, och de ska inte räknas med i budgetunder-/-överskottet (hihi).

Det jag egentligen ville skriva om idag är dock privatisering, delvis på grund av en krönika i corren.

Problemet med (statligt) monopol är, som bekant, att en aktör får sätta priset ensam. Staten säger "vi vill ha denna service" och det statliga bolaget svarar "det kostar såhär mycket, punga ut eller sänk kraven". Det finns inget incitament att öka effektiviteten, och följaktligen blir verksamheten kanske ineffektiv. Det finns ingen poäng med att göra kvalitetskontroller, för om man säger "er service är undermålig" så behöver bolaget bara svara "det är allt vi kan göra med de pengar vi får".

Om marknaden istället är konkurrensutsatt säger staten "vi vill ha denna service" (eller mer exotiskt "vi vill betala såhär mycket"), och många olika bolag svarar "vi kan göra det till detta pris" (eller "vi kan ge såhär god service"). Under optimala förhållanden kommer det vinnande bolaget leverera så god service som möjligt till så lågt pris som möjligt, ty om det är ineffektivt eller tar ut oskälig vinst kan ett annat bolag lägga ett bättre anbud som ändå är lönsamt. Problemet är att det ekonomiska incitamentet till att vara effektiv också ger incitament till att ge dålig service, så det behövs extra stränga kvalitetskontroller och höga vitesbelopp.

(Ett skäligt vinsttak stör inte konkurrensen, men med kvalitetskontroller och fungerande konkurrens borde oskäliga vinstuttag inte vara något problem. Om exempelvis Engelska skolan plötsligt tar ut massor i vinst utan att minska kvaliteten på undervisningen eller kräva mer pengar av kommunen än andra skolor så who cares?)

Sammanfattning:
Offentligt - Pengar går åt till ineffektivitet
Privat - Pengar går åt till vinster

Privatisering ses av vissa som en ideologisk grej eller ett sätt att spara pengar (hur nu det skulle vara en dålig sak), men det handlar ju om att man använder vinstpengarna som en "garanti" för hög effektivitet som i slutändan förhoppningvis innebär bättre service eller mer pengar över till annat. Att använda "företag ska inte tjäna pengar på barn / sjuka / etc" som argument mot privatisering är naivt. Notera dock att olika verksamheter lämpar sig olika mycket för privatisering, på grund av varierande konkurrensförhållanden (så att säga "det råder inte tillräckligt fri konkurrens mellan skolor för att motivera en privatisering" är helt okej, om det nu stämmer).

En busslinje med regelbunda avgångar ligger i ett jämviktsläge, som är mer instabilt ju tätare bussarna går. Så länge alla bussar avgår i tid flyter allt på, men om en buss blir tillräckligt sen för att börja plocka upp passagerare som egentligen skulle med nästa buss uppstår en snöbollseffekt. De extra passagerarna sinkar bussen, då av- och påstigning tar längre tid och fler hållplatser måste angöras, och ju senare bussen är desto fler extrapassagerare måste den ta upp. Samtidigt kommer nästa buss att komma före i tidtabellen, då den får färre passagerare att plocka upp, och till slut är den ifatt.

Detta fick jag observera idag, på ettan (som går var 10e minut). Bussen (A) anlände ungefär 8 minuter sen till Rusthållaregården, och vid Abiskorondellen var bussen bakom (B) ifatt. När A stod vid Abisko körde B om, men väntade in vid korsningen med Östgötagatan så att bussarna stod jämsides. Sedan passerade B återigen när A stod vid Länsmuseet (och pinnen visade "NU NU"), men släppte förbi A genom att vänta vid Klostergatan. När A kom till Resecentrum var den ca 6 minuter sen (bussen brukar vara 4 minuter tidig, så den hade i praktiken förlorat ytterligare 2 minuter), och skulle dessutom byta förare. B stod under tiden på avstigningshållplatsen vid bussväntsalen. Nästa förare borde ha kört iväg direkt eftersom bussen var sen och nästa etta stod 20 meter bort, men denne uppfattade kanske inte situationen och stod kvar i ytterligare några minuter medan fler passagerare gick på och avgick slutligen 9 minuter sen från Resecentrum.

Detta påminde för övrigt om en annan händelse på Resecentrum för länge sedan. Jag skulle ta 15 hem till 096, och det var bara jag och en annan passagerare på bussen. Precis innan den avgick kom dock en tredje passagerare springandes, som busschauffören släppte på. Sedan kom det fler och fler. Innan bussen slutligen avgick hade 12 pers kommit till. Dessa 12 skulle egentligen ha fått vänta ca 10 (för 14) eller 20 (för 15) till, för att deras buss (jag tror det var en) antagligen borde ha kommit in någon minut efter att vi avgått. Slutsatsen är alltså att Ötraf planerat bytet i Resecentrum dåligt.

Man hör ju ofta svenskar prata skånska på skämt, och det verkar vara något alla kan mer eller mindre bra. Rimligen borde alltså alla skåningar kunna prata svenska om de ville, men det hör man extremt sällan om inte aldrig.

Nu vet jag iallafall hur det låter när en viss skåning pratar stockholmska. (Han låter för övrigt precis som zhl.)

Igår var det bråk på Sergels torg mellan anti-Israel-demonstranter och anti-Iran-demonstranter. För mig låter det lika ovettigt som ifall anti-torskfiske-demonstranter skulle ryka ihop med anti-valfångst-demonstranter. Slogs de om vilket land som var mest hemskt? Är det jag som inte har fattat att man måste vara antingen för Israel och mot Iran eller tvärtom? Var demonstrationerna bara en ursäkt för att få slåss?

De som tror på horoskop gör det (antagligen) för att deras horoskop stämmer så väl in på dem. De förstår inte att det är de motsatta frågorna som är relevanta: "Hur väl stämmer andras horoskop in på dig?", "Hur väl stämmer ditt horoskop in på andra?". Precis som i medium/sierskor använder horoskop sig av påståenden som verkar specifika men egentligen stämmer in på de flesta.

Ett enkelt sätt att påvisa detta är att man låter någon annan läsa de 12 horoskopen i en valfri tidning och sedan försöker gissa vilket som hör till ens eget stjärntecken. Ett annat försök i samma anda är att lämna ut samma text till en stor grupp människor och påstå att det är resultatet av individuella personlighetstest. Efter att alla angett att testet stämmer till över 90% låter man dem byta lappar med varandra...

Brodern till försvunna kvinnan från Dalarna berättar om hur hennes sambo kontaktade en sierska för att få hjälp. Han frågade vem som gjort det och var hon var. Första frågan fick han inte svar på, och på andra frågan blev svaret "några mil från Falun, nära vatten, i skogen".

DUH. Om hon varit försvunnen en längre tid kan man gissa att hon har blivit mördad (eller att hon stuckit frivilligt, vilket betyder att hon antagligen aldrig kommer återvända för att säga att man har fel), och att kroppen finns på en plats där få människor vistas. Om jag ville gömma en kropp skulle jag köra åtminstone en mil bort från där man antagligen börjar leta (exv offrets hem, som i det här fallet ligger i Falun), men inte heller allt för långt eftersom avståndet efter kanske 5 mil inte spelar någon roll längre. Jag skulle gömma kroppen på en plats som känns insynsskyddad, vilket med största sannolikhet blir en skog eller ett skogsområde. Och slutligen finns hittas de flesta försvunna "nära vatten" av den enkla anledningen att det är få platser som inte är "nära vatten".

Så fungerar "sierskor" generellt: De säger saker som låter väldigt specifika men egentligen är uppenbara eller så vaga att de nästan alltid stämmer. När sedan facit kommer (i form av exempelvis en funnen kropp) så handlar det om att pusha "jag hade rätt" och sopa "det jag sade var så generellt att det inte var särskilt användbart" under mattan. Jag som inte tror på sierskor skulle lugnt gå till en sådan och be om information kring ett brott jag själv begått, bara för att förvirra dem som försöker klara upp brottet.

Nu har jag spelat piano på balettlektioner i nästan tre år. Det är inte särskilt välbetalt, men det är ett väldigt tillfredsställande jobb och man håller pianerandet igång. Här får ni del av min kunskap.

== Generellt om balett ==
Balett finns i följande grader:
* Graded Examination Syllabus: Pre-primary, primary, grad 1-8
* Vocational Graded Syllabus: Intermediate Foundation, Intermediate, Advanced Foundation, Advanced 1, Advanced 2
Man börjar i den första kategorin, men efter grad 5 eller nåt kan man välja att gå över till den andra som är till för folk som vill jobba inom balett.

Varje grad består av en bunt (20 till 80) övningar, "set exercises", som man ska lära sig för att sedan visa upp på en "examination" ("testet") i slutet av året för en examinator från Royal Academy of Dance. Till varje övning finns det fastställd musik som passar. Musiken börjar alltid med 2 eller 4 takters intro ("preparation") följd av ett antal 8-taktersgrupper. Vissa övningar ska göras en grupp i taget, och då är musiken längre än en övning men det står hur många takter en omgång är i noterna.

Generellt går varje lektion igenom ett urval av övningarna i den ordning de kommer i övningsboken. För de äldre innebär det ungefär en halvtimme vid stången ("barre"), sedan "centre work", "adage", "petit allegro" (hopp) och sist tåspets.

== Grundläggande Piano ==
Det viktigaste att tänka på är att pianisten får betalt för att ersätta CD-spelaren i andra hörnet. Pianistens fördelar är att han är röststyrd (extra viktigt för de yngre som inte kan hålla koncentrationen länge nog för någon att springa till stereon och trycka på play), kan anpassa tempo, inte slutar spela förrän det är dags, och har en mer varierad repertoar (främst för de äldre som annars måste lyssna på samma 60 minuter musik i ett helt år). Nackdelen är att han har svårt för att hålla ett stadigt och korrekt tempo.

När man övar ska man alltså fokusera på att kunna hålla tempot och behålla rytmen även när man spelar helt fel. Man måste till varje pris undvika att störa flytet i övningen genom att behöva ta om en takt (går absolut inte) eller börja om från början. Det innebär att man bör hålla hur låten ska gå i huvudet, och inte låta det störas av att överföringen till armarna inte alltid fungerar perfekt.

Man måste också vara beredd att förlänga alla stycken genom att ta om dem från "början" (utan introt förstås), och är man osäker på om övningen är slut eller inte är det bättre att fortsätta spela tills Marlene signalerar ett tydligt stopp. (För set exercises räcker det dock att följa noterna.)

== Övningstips ==
Det finns CD-skivor med den fastställda musiken. Dem ska man lyssna på tills man kan hur alla stycken går.

Generellt brukar början av året vara lite friare, då dansarna lär in ny teknik genom övningar som Marlene gör själv. Mot slutet av året, på vårterminen, ska istället de fasta övningarna memoreras och fulländas inför testet. För pianisten innebär det att man kan spela lite vad som helst under höstterminen, men till vårterminen måste man lära sig den fastställda musiken och spela den exakt som den kommer vara på testet.

De äldre (Advanced Foundation och uppåt) vet med sig att de kommer lyssna sig till döds på den fastställda musiken såväl i dansstudion som hemma (med CD) under våren, och uppskattar därmed att man spelar annan musik under höstterminen. Upp till grad 2 är det dock bäst att hålla sig till den fastställda musiken så att dansarna lär sig den (när man är liten är man inte så musikalisk och då är det svårt med ny musik), och Marlenes övningar brukar också vara anpassade till den. För kurserna däremellan är det lite hur som.

Därmed är det bra att snabbt lära sig de 20 styckena om man spelar för yngre, men inte så bråttom att lära sig de 60-80 styckena om man spelar för äldre. De stycken som används oftast i de avancerade klasserna är stången och tåspetsen, så de kan med fördel läras in först. För de yngre är regeln att allt har 50% chans att användas under lektionen, förutom enchaînements som i princip aldrig används utan förvarning.

Det är bäst att planera in 10 minuters övning per stycke innan första speltillfället. Efter det bör man gradera alla stycken 1-5 beroende på hur bra man kan dem - det är bra att veta vad man behöver öva på när man övar i framtiden. Sedan är det bra att öva ungefär en timme (yngre) eller två (äldre) innan varje gång tills man kan styckena.

Man anses behöva öva 20 minuter för varje timme man spenderar i dansstudion, men det blir snarare en timme för varje timme man spenderar i studion, plus de timmar man övade första gången. Om man får betalt 90 kr/tim betyder det alltså 120 kr per studiotimme men i praktiken 60 kr per jobbtimme (asymptotiskt).

I varje grad finns några stycken som är helt omöjliga. Lösningen är att "fuska" - ta bort eller ändra ackord och stämmor utan att allt för mycket påverka hur det låter.

== Egna stycken / Improvisation ==
Vid varje lektion kommer det alltid några moment som inte är med bland de fasta övningarna. Det vanligaste är övningar som ska göras många gånger i smågrupper, eller uppvärmnings-/strech-övningar. (På våren kommer också momentet "Grand Allegro" där dansarna får dansa "a vista" till okänd musik.) Därför måste man alltid ha ca 5 längre (men enkla) stycken av olika karaktär förberedda. Om man inte kan alla fastställda noter är det också bra att ha ungefär 1 ersättare per 4 fastställda stycken. Det är bäst att ha bestämt sig för vilken låt som ersätts av vilken innan man kommer till dansstudion.

Regeln (enligt mig) för alla egna stycken är:
* De ska bestå av takter (eller något som fungerar som takter) i grupper om 16 (eller i nödfall 8).
* Det ska finnas en preparation (= intro) på 2 eller 4 takter, annars får man lägga till en själv (genom att använda slutet av en fras).
* Det ska vara lätt för dansarna att höra takten och fraserna även om de aldrig hört musiken förr.
* Man ska vara beredd på att upprepa stycket ad infinitum (utan att bryta 16-regeln).
Många stycken är inte på detta format, men går att klämma in i ramen om man ändrar lite.
Stretchmusik är undantaget dessa regler - till det duger nästan vad som helst.

Det som avgör huruvida ett stycke passar är främst pulsen (duh). För snabba låtar är det sedan rytmen - om det är tryck på varje pulsslag, varannat, emellan, etc. Taktarten är mindre viktig än man tror, eftersom man ofta bara arbetar på första slaget i varje takt, men om det spelar roll så skiljer man på "tvåor" (2/4, 4/4, vissa 6/8) och "treor" (3/4, vissa 6/8). I varje avancerad grad finns det en omöjligt låt i 5/8-takt som kan bytas ut mot vad som helst med ungefär samma taktlängd.

Till skillnad från vad folk tror behövs improvisation inte alls. Man behöver bara ha stycken förberedda som passar det mesta, och kunna ta om låtar från början om de tar slut innan övningen gör det.

== Extra ==
Det underlättar att följa med på lektionen och lära sig vad alla rörelser heter. Det är lättare att hitta musik som passar om man kan visualisera sig vad dansarna ska göra till den. Marlene brukar också visa delar av övningarna i tempo, och då får man ett hum om hur snabbt man ska spela, vare sig det är ett fastställt eller eget stycke.

Som extramaterial kan man försöka hitta en samlingbok med massor klassisk musik för barn. Med hjälp av HElam-lappar (postit-flikar i fem färger) kan man sedan färgkoda de stycken man kan efter de fyra huvudkategorierna "lugn tvåa", "lugn trea", "olugn tvåa", "olugn trea" för att lätt kunna hitta.

Jag brukar ta fram två nya låtar, en långsam och en snabb, varje vecka så att det blir lite variation. Målet är sedan att använda båda på varje lektion, och försöka få några "Ooh, I like this song" av Marlene.

== Specifika tips ==
Upp till grad 2:
* Bry dig inte om ingen av dansarna håller takten. De lär sig så småningom.
* "Skips" och "galops" är ungefär samma sak och ska alltid ha 6/8-takt. Det är omöjligt att sätta rätt tempo, men det gör inget.
Från Intermediate Foundation:
* Pliés ska spelas två gånger varje lektion, lär dig den först.
* Adage (de långsamma låtarna) är alltid svårast. Öva hårt. Tempot ska alltid vara högre än man tror.
* Om en adage innehåller "dévéloppés" i namnet kan du spela långsammare. Då får dansarna jobba extra hårt och du kan låtsas som att det är meningen fast du egentligen inte kan spela snabbare.
* Näst efter adage är alla pojkövningar svårast. Försök höra med Marlene om det bara är flickor med så du slipper lära dig dem.
* Ingen kan någonsin "Pas de bourré"-övningen så den ska gå i halva tempot.

Allt man köper när man står i skuld är med lånade pengar. Varje krona man spenderar måste vägas mot nyttan att betala tillbaka en bit av lånet. Men å andra sidan gäller det samma även om man inte står i skuld - varje krona man spenderar måste vägas mot nyttan att spara den. Den generella regeln är alltså "Varje krona man spenderar ska vägas mot nyttan att inte spendera den".

Faktum är att skuldens storlek egentligen inte spelar så stor roll. Varje enskild krona man spenderar "kostar" lika mycket i framtida ränta oavsett man är skyldig 1000 miljarder eller 3 spänn, vilket till och med är ungefär samma som vad man förlorar i utebliven ränta oavsett man har 3 spänn eller 1000 miljarder "på banken".

Grovt förenklat har vi i dagsläget följande:
Högern vill lägga lite mer pengar på sänkt skatt
Vänstern vill lägga lite mer pengar på välfärd

Båda förslagen kommer genomföras med lånade pengar, eftersom inget av dem ämnar att betala av hela statsskulden, men DET GÖR INGET.

Det jag irriterar mig på är när oppositionen klagar på att regeringen sänker skatterna med lånade pengar. Enligt samma resonemang kan ju VP anklaga S för att sänka skatten med lånade pengar eftersom vi har en statsskuld och S antagligen inte vill ha lika hög skatt som VP.

You know the drill ...

Bil saktar in på 90-väg för att svänga vänster, föraren i bilen bakom dör. Föraren in bilen framför är ansvarig.

Robert Collin skriver på Aftonbladet att lägre fart ger fler olyckor, eftersom folk lättare somnar bakom ratten (samt eftersom det finns de som inte vill hålla begränsningen och därmed gör farligare omkörningar, men de är idioter). Oavsett det är sant eller inte har han missat poängen.

Nollvisionen säger att man ska få begå misstag i trafiken utan att behöva betala med sitt liv. Det innebär att om en väg till exempel saknar mitträcke, vilket innebär risk för dödlig frontalkrock i 90 km/h, så ska vägverket sätta en lägre hastighet, även om det ökar antalet frontalkrockar på grund av avsomnade förare, eftersom färre kommer dö eller skadas allvarligt totalt sett då krockarna blir mildare.

Det finns de som tänker att de inte behöver använda blinkers när de står i en svängfil, eftersom de står i filen.

Detta skapar problem för alla andra trafikanter som inte kan vara säkra på om man verkligen hade tänkt svänga eller inte. En bil kan stå i svängfil utan att vilja svänga på grund av en eller flera orsaker:
* Föraren har missat att det är en svängfil
* Föraren valde fel fil, och har bestämt sig för att försöka köra rakt fram ändå
* Föraren valde rätt fil, men har bestämt sig för att han vill och ska försöka köra rakt fram ändå

Genom att blinka varnar man inte bara andra bilister för att en sidledes förflyttning kan komma att inträffa, utan också:
* att man haft för avsikt att även utföra förflyttningen
* att man inte har ångrat sig om förflyttningen
* att om man inte har för avsikt att utföra förflyttningen så påminns man av klickandet i kupén att övriga trafikanter har förberett sig på att man ska göra något man inte tänkt göra

Det känns som att jag har skrivit det här förr men jag har inte lyckats mig googla fram till det:
Scenario: Du ska svänga vänster i en korsning och ska svänga vänster, samtidigt som en långtradare närmar sig från motsatt håll i vänstersvängfil utan att blinka. Vågar du svänga ut framför den bara för att den är i rätt fil?

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag observerade följande vid infarten till Ikea idag:
En rad bilar köade för att svänga vänster, och stod som vanligt en bit ut i mötande vänsterfil eftersom den bara är en svängfil. Mittemot stod en bil stilla och väntade på att få köra rakt fram, eftersom föraren valt fel fil, men ingen släppte förbi den eftersom man antog att det bara var någon som var för lat för att blinka. Efter att den slutligen kommit förbi gick det inte många sekunder innan en annan bil försökte köra rakt fram i vänsterfil igen, och det var tur att nästa bil på tur inte antog att den skulle svänga.

Det finns de bilförare som är ärliga med att de kör fört fort för att de vill.

Sedan finns det dem som påstår att de gör det för säkerheten ("måste följa trafikrytmen för att undvika farliga omkörningar eftersom alla andra kör för fort") ungefär som många amerikaner resonerar i en helt annan fråga ("måste ha skjutvapen för att försvara mig eftersom alla andra har") och med ungefär samma resultat (minskad säkerhet för alla).

Men även om man accepterar deras argument råkar de ut för ett stort problem när de vill använda det för att köra för fort: medianhastigheten (som i omkörningsminimeringssammanhang enligt mina uträkningar är "trafikrytmen") på många landsvägar och motorvägar ligger UNDER hastighetsbegränsningen (50%-60% av personbilarna kör över gränsen medan alla tunga fordon kör under på 90-vägar och uppåt). Det innebär att om du kör i högsta tillåtna hastighet, så kör du redan snabbare än optimalt för att minska antalet omkörningar. Kör du ännu snabbare orsakar du bara fler omkörningar.

Dock är inte min modell perfekt: Den antar att alla fordon är punkter som håller en konstant hastighet enligt en valfri fördelning och räknar varje gång en punkt passerar en annan som en omkörning. (Detta stämmer ganska bra på mångfiliga vägar, men inte på tvåfiliga där omkörande bilar måste vänta på mötande luckor.) Men den har iallafall räknat med att man spenderar kortare tid på vägen ju snabbare man kör, vilket är en annan invändning man kan höra från dem som kör för fort.

Här är alltså olika sätt att köra "säkert":

1. Välj hastighet så att av alla bilar som passerar en viss punkt så kör hälften snabbare och hälften långsammare än du. Är optimalt om man färdas en viss sträcka. Svårt att implementera. Resulterar i att man kör ungefär på hastighetsgränsen.

2. Välj hastighet så att av alla bilar du ser kör hälften fortare och hälften långsammare än du. Denna metod är optimal om man ska vistas på vägen en viss tid och inte en viss sträcka. Lite lättare att implementera. Resulterar i en lite lägre hastighet än metod 1.

3. Välj hastighet så att du kör om lika många bilar som du blir omkörd av. Detta är lätt att omsätta i praktiken genom att man håller koll på de två antalen och använder det till att avgöra om man ska köra om bilen framför eller låta bilen bakom köra om. Resulterar i en hastighet som jag inte har någon aning om vad den innebär, men borde ligga nära optimum ändå. (Senast jag åkte motorväg med min far påstod han att han följde trafikrytmen när han körde om 10 gånger fler bilar än han blev omkörd av...)

4. Tag i beaktande att det är ungefär lika säkert att köra om två bilar som att köra om en bil: Följ bilen framför på lagom avstånd, så kör du om 0 gånger medan alla andra bilar som kör om er skulle ha kört om honom ändå. Denna metod resulterar i att man kör lika snabbt som den långsammaste bilen på vägen.

5. Tag i beaktande att långa fordon ger farligare omkörningar: Följ efter en långtradare i 80 km/h.

6. (Endast på mittseparerade vägar med max två körfält i samma riktning): Kör bredvid en långtradare i 80 km/h. Antal omkörningar totalt på hela vägen: 0 (förutsatt att alla fordon klarar 80). Übersäkert!

Notera dock att bilens hastighetsmätare brukar visa 10% för mycket, så "bästa" hastigheten att hålla generellt är ca 5 km/h "för fort".

Och glöm till sist inte att hela den här diskussionen byggde på en falsk premiss. I verkliga livet ska man anpassa sin hastighet efter situationen samtidigt som man aldrig överskrider hastighetsbegränsningarna.

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har undersökt alla heltidsarbetslösa inskrivna vid arbetsförmedlingen 1999-2004 och kommit fram till att de som fick en sanktion (exv. sänkt a-kassa) lämnade arbetslösheten 23% snabbare, men tog i gengäld sämre jobb: 4% lägre lön i snitt, 15% lägre sannolikhet att det är heltidsjobb och ibland mindre kvalificerade yrken.

(Övrigt som nämns i rapporten: Det sämre jobbet leder inte till bättre jobb på kort sikt. Män och äldre reagerar mindre på sanktioner. Region och utbildning påverkar inte känsligheten. Effekten av sanktionerna är låg jämfört med andra länder.)

Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att lägre a-kassa ger jobb snabbare, vilket många rubriksättare har gjort (och jag personligen tror på), men som vanligt innebär korrelation inte kausation: det kan vara så att folk som är benägna att få sanktioner också är snabba på att få jobb (som dessutom är "sämre"), utan att det finns ett direkt orsakssamband.

Tag som exempel en person som generellt inte är så kräsen med jobbet. Denne kanske känner att det finns många alternativ, och om han då får ett erbjudande på ett jobb som han inte tycker om alls, så väljer han att tacka nej (och därmed dra på sig en sanktion). Som väntat hittar han strax ett lämpligare jobb, och lämnar arbetslösheten snabbare än genomsnittet utan att ha sanktionen att tacka för det.

Sedan kan man förstås också fråga sig om det är åtråvärt att få jobb så snabbt som möjligt även om det inte är det bästa, eller om man ska ta det lugnt och vänta tills man hittar ett jobb som man anser sig ha större chans att tycka om.

Om man mäter utilitet i sjävförtjänta pengar får man dock ut följande: En 4% lägre lön med 23% genomsnittsarbetslöshetstids tjuvstart behåller sitt försprång i 5.52 genomsnittsarbetslöshetstider. Om en genomsnittlig arbetslös dräller i sex månader så tjänar man mer pengar med snabbstarten de första tre åren.

För övrigt undrar jag hur man har mätt arbetslöshetstiden för dem som utsätts för sanktioner: räknar man bara på totala tiden, eller tar man hänsyn till när sanktionen infördes? Om en arbetslös får sin sanktion efter tre månader, och skaffar jobb nästa månad istället för tre månad senare, har då sanktionen förkortat tiden med 33% (4 månader istället för 6), eller 66% (1 månad istället för 3 efter sanktionens införande), eller ett mellanting? (Inget av extremalternativen ger en i mina ögon rättvis bild av en sanktions effekter.)

Om man bara har räknat på totala tiden, så innebär det att man tjänar ännu mer om man börjar på dag 1 än min uträkning ovan visar, oavsett om det är regeringen som inför permanent sanktion (dvs en a-kassesänkning) eller en arbetslös som sänker ribban från första början.