Sänkt a-kassa FUNGERAR?!
(Övrigt som nämns i rapporten: Det sämre jobbet leder inte till bättre jobb på kort sikt. Män och äldre reagerar mindre på sanktioner. Region och utbildning påverkar inte känsligheten. Effekten av sanktionerna är låg jämfört med andra länder.)
Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att lägre a-kassa ger jobb snabbare, vilket många rubriksättare har gjort (och jag personligen tror på), men som vanligt innebär korrelation inte kausation: det kan vara så att folk som är benägna att få sanktioner också är snabba på att få jobb (som dessutom är "sämre"), utan att det finns ett direkt orsakssamband.
Tag som exempel en person som generellt inte är så kräsen med jobbet. Denne kanske känner att det finns många alternativ, och om han då får ett erbjudande på ett jobb som han inte tycker om alls, så väljer han att tacka nej (och därmed dra på sig en sanktion). Som väntat hittar han strax ett lämpligare jobb, och lämnar arbetslösheten snabbare än genomsnittet utan att ha sanktionen att tacka för det.
Sedan kan man förstås också fråga sig om det är åtråvärt att få jobb så snabbt som möjligt även om det inte är det bästa, eller om man ska ta det lugnt och vänta tills man hittar ett jobb som man anser sig ha större chans att tycka om.
Om man mäter utilitet i sjävförtjänta pengar får man dock ut följande: En 4% lägre lön med 23% genomsnittsarbetslöshetstids tjuvstart behåller sitt försprång i 5.52 genomsnittsarbetslöshetstider. Om en genomsnittlig arbetslös dräller i sex månader så tjänar man mer pengar med snabbstarten de första tre åren.
För övrigt undrar jag hur man har mätt arbetslöshetstiden för dem som utsätts för sanktioner: räknar man bara på totala tiden, eller tar man hänsyn till när sanktionen infördes? Om en arbetslös får sin sanktion efter tre månader, och skaffar jobb nästa månad istället för tre månad senare, har då sanktionen förkortat tiden med 33% (4 månader istället för 6), eller 66% (1 månad istället för 3 efter sanktionens införande), eller ett mellanting? (Inget av extremalternativen ger en i mina ögon rättvis bild av en sanktions effekter.)
Om man bara har räknat på totala tiden, så innebär det att man tjänar ännu mer om man börjar på dag 1 än min uträkning ovan visar, oavsett om det är regeringen som inför permanent sanktion (dvs en a-kassesänkning) eller en arbetslös som sänker ribban från första början.
Om man tar in hälsoekonomi i bilden är min hypotes att staten tjänar noll, eller kanske får större utgifter pga att ohälsotalen skjuter i höjden i och med sämre jobb. En något ovetenskaplig jämförelse jag gjorde idag var att jämföra redogörelser från två kursare, den ena som har strimma (typ praktik) på Hageby VC och den andra på Linghems VC. Folk med ekonomiska problem mår skit, är drogberoende och/eller lider av ångest och depressioner. Folk med stabil ekonomi har på sin höjd ont i en tumme efter att ha lekt med barnen för mkt. Typ :P
Hur tillfredsställande jobbet är korrelerar direkt med hur stor dålig stressbörda man har, och mängden dålig stress korrelerar med ohälsa. Mycket ohälsa leder till stora utgifter för sjukvården.
Ovanstående flummeri argumenterar för att min hypotes om att dedära med a-kassesänkning bara är ett sätt för staten att skjuta sig i foten på ett civiliserat sätt.
Samtidigt kan man ställa sig frågan om folk har ovan nämnda problem för att de har kass ekonomi eller om de har kass ekonomi pga ovan nämnda problem.
Och dessutom är det inte generellt sant att en sänkning av a-kassan innebär en försämring för samhället - det beror självklart på vad nivån ligger på från början, vilket alltså måste tas med i beräkningarna.
Personligen har jag ingen aning om vare sig vad som är lämplig procentsats av tidigare lön, lämpligt maxbelopp eller lämplig tidsgräns.
tänkte bara försöka styra upp julias flum lite. poängen är att de som känner sig ekonomiskt tvungna att ta ett arbete som de inte tycker om eller lämpar sig för sannolikt mår sämre än de som har ett roligt och stimulerande jobb. detta kommer i längden leda till att sjukvårdskostnaderna för de förra blir högre.
min personliga reflektion är även att det är en väldig förlust för de individerna, att bli tvingade till okvalificerade arbeten, då de tvingas spendera en stor del av sin vakna tillvaro med något de inte tycker om. det är klart att det inte är bra med människor som går på a-kassa år ut och år in men målet måste ju ändå vara att de som vill ha det ska hitta ett kvalificerat arbete, inte bara att de så fort som möjligt ska försvinna från bidragslistorna.
Det finns alltid bättre jobb än det man erbjuds, men någon gång måste man bestämma sig för att ett jobb är gott nog och tacka ja. Huruvida folk väntar för länge eller blir insparkade i förtid i dagsläget kan bara en undersökning där ovan nämnda grupper blir intervjuade om vad de tycker om sitt jobb svara på.
En grej som inte bör glömmas är att det måste finnas folk till alla sorters arbete, annars funkar inte samhället. Däremot tycker jag att det är mäkta onödigt när exempelvis civilingenjörer kör bussar och ekonomer serverar kaffe. Jag vet inte direkt om det allra viktigaste är att fråga folk vad de tycker om sitt arbete, snarare om det är det yrke de är utbildade för. Jovisst finns möjligheten att folk vara nöjda även om de jobbar utanför deras yrkesgrupp, men varför i allsin dar har de dragit på sig csn-lån då för...
Med tanke på att a-kassan inte är till för att finansiera solsemestrar till Bali (staten har nog lite för dålig ekonomi för sånt) så tycker jag att det är berättigat att anta att varje sänkning av a-kassan är negativ för den arbetslöse.
Men om problemet med överkvalificering beror på att vi högutbildar för många, så är ju lösningen inte att stänga ute dem från lågavlönade jobb, utan snarare strama åt högskoleintagningen.
Jag ogillar ditt antagande. Vi är nog överens om att 200% a-kassa är för mycket (påverkar folk att tacka nej till jobb som de borde ta) och att 0% a-kassa är för lite (påverkar folk att tacka ja till jobb som de inte borde ta). Du har inte övertygat mig att 80% är för lite.
Jag har en känsla av att det knappast gagnar en uppsagd universitetsutbildad att gå på a-kassa en längre tid istället för att ta ett mindre kvalificerat jobb.
Man bör tänka på att ett s.k okvalificerat arbete för tex en civ. ingenjör ändå kan vara ett jobb som kräver högskolestudier såsom högskoleingenjör el. liknande. Jag menar alltså att det finns (/borde finnas) något mellanting för vad man kan kräva. Jag tror att vi vunnit mycket om vi kan få folk att ta ett par steg tillbaka karriärmässigt i perioden "mellan två jobb" istället för att gå och rulla tummarna. Det handlar ju inte om att man antingen ska kunna vänta på ett lika bra jobb eller börja om på ruta ett som kaffekokare...
F.ö förstår jag inte hur man hellre går hemma och lever på andra än tar första bästa jobb. Dels för att jag skulle bli tokig utan jobb, dels för att jag ser ett värde i att själv försörja mig istället för att låta andra göra det.
Jag väljer att inte fortsätta ovanstående argumentation eftersom jag itne har tid och ork för att göra den research som krävs för att komma med bra synpunkter. Däremot har jag en fundering, se till detta problem:
"Läkarbrist." Läkarna spenderar majoriteten av sin tid på jobbet med administration, vilket ger att de har lite tid till patienter, förstås. Patientköerna visar på denna bristande effektivitet. En läkares största uppgift är trots allt att träffa patienter och inte fylla i register. En sk läkarbrist upplevs. Men vad jag istället menar är att det finns brist på är kvalificerat folk till att sköta administrationen! Istället för att försöka anställa fler läkare som är dyra i drift (dyrare i jämförelse med läkarsekreterare) och som leder till liten förbättring anser jag att man tvärtom (istället för att utöka utbildningplatserta för läk och sänka kvaliteten på utbildningen) bör anställa läk-sekreterare och undersköterskor. Dessa kan sköta det mesta av pappersarbetet och de läkare som finns kan jobba mycket mer effektivt.
Arbetsgivare som inte har råd att anställa läkare, skulle kanske ha råd att anställa adm. personal. Nu när de gör varken eller fortsätter situationen att vara ineffektiv och ohållbar och folk bränner ut sig, andra går arbetslösa.
Finns inte liknande scenarion i fler brancher än vården?
Håller med dig till fullo. Det är även den bilden jag själv fått av olika läkare jag känner. Jag skulle ändå vilja se fler utbildningsplatser. Dels för att det är sunt med ett mindre överskott då långt ifrån alla läkarutbildade arbetar inom vård/offentlig forskning. Dels för att nuvarande läge (som jag inte enbart tror löses med fler sekreterare) leder till totalt orimliga löner och inte minst en orimlig arbetsmiljö för många läkare pga den stigande(?) andelen stafettläkare.
Jag tar emot nyheter om fler utbildningsplatser med stor skepsis. För det första vet jag inte om dessa smarta beslutsfattare tänkt på hur många svenskar som pluggar utomlands, och hur stor del av dem som faktiskt planerar komma tillbaka till Sverige. För det andra så sänker det oundvikligen kvaliteten på utbildningen. Lkpg ska utöka med ytterligare 15 platser nästa år, med motiveringen att LiU och Uppsala får dessa extra platser eftersom de kan behålla kvaliteten. Bullshit. Vi får redan (nästan) slåss om plats.
Jag är tveksam till om du (mb) känner till löneläget för läkare. Man måste vara gammal och grå och överläkare och docent för att ha sk "riktigt hög" lön. Hur många sådana finns det egentligen? Och hur mkt har de faktiskt arbetat i livet för allt detta, de kanske förtjänar den...? Jag vet inte. Men lön för möda ska man få. I övrigt ligger ingångslönen för en AT-läkare (direkt efter examen) kring 20 000, och en färdig specialist (som får plugga ytterligare 5-7 år för att få sin specialitet) får kanske 35 000. Överläkarna ytterligare en smula. Vill man tjäna massor med pengar nuförtiden ska man läsa till civ. ingenjör och dessutom gärna ge sin in i IT, och inte bli läkare. Det är dessutom lättare att komma in på civ ing :P
Orimlig miljö. Absolut rätt. Desto mer orimlig är miljö för patienterna.
Att en läkare inte tjänar guld från dag ett har jag väl aldrig påstått? Att jag med "orimliga löner" inte menade AT-läkare (som mer eller mindre fortfarande befinner sig i utbildning) tror jag nog vem som helst kunde räkna ut. Att man måste bli docent el överläkare för att tjäna över 35 000 är helt enkelt inte sant så jag avstår från att vidare diskutera den punkten.
För att kunna öka antalet utbildningsplatser för en utbildning ter sig väl ökade resurser (såsom utb.lokaler, kompetenta föreläsare osv) som en rimlig följd. Om så inte blir fallet borde man väl snarare ropa efter ökade resurser, för om jag förstått dig rätt menar du att det inte är det ökande antalet utbildade läkare som är problemet utan bristen på resurser för att kunna ta emot fler studenter.
För att klargöra lönestatistiken (tack för att du var uppmärksam, jag råkade ludda till det något :P) så har jag kollat läkarförbundets statistik som jag har tillgång till eftersom jag är medlem.
AT : 27 000 1500 pers
Leg. läk: 36 000 800 pers
ST : 37 000 4600 pers
Spec. : 49 000 2800 pers
Distriktsläk. : 60 000 2700 pers
Överläk. : 59 000 6200 pers
Läk./Chef 1:a linjen: 65 000 400 pers
Läk/ Chef mellannivå: 74 000 900 pers
Läk/Chef dir. underställd nämnd/styrelse: 86 000 60 pers
"Orimliga löner" med mitt ögonmått ligger över 60 000, vad anser du? För jag vet till slut inte vad vi egentligen diskuterar. Distriktsläkare anser jag har lite för höga löner. Där finns lite av det du pratade om med att locka fler läk med hög lön. För att bli överläk är min uppfattning att man måste jobba ansenligt mer (för att nå dit) än för att få liknande lön i vissa andra branscher.
Jag anser att det redan nu finns allvarliga brister i resurserna på läkutbildningen. Vissa är fler än 6 stycken när vi har praktiska moment på vårdcentraler, och trots att vi i min grupp bara är 6 st så får vi tävla om att få göra saker (typ hänga med läkare). Eller så sitter vi och har inget att göra i två timmar. Är det rätt? Ett annaat ex på bristande resurser är att det nu på t3 ska genomföras två labbar om celldöd/cellskada och två om farmakologi. Alla labbar är delade i fyra delmoment och varje student kommer bara få göra ett delmoment. Hur ska man kunna få en helhetsbild om man bara får vara i labbet en gång?! Folk har efterlyst extra resurser i evigheter.
Så som den allmänna lönebilden ser ut idag kanske inte 60 000 för en kompetent läkare som ev har doktorerat är så farligt, men om vi ser till övrig högskoleutbildad sjukvårdspersonals löner tycker jag att lönebilden är orimlig. Jag vet fall där en disputerad sjuksköterska med tjänar mindre än vad en AT-läkare gör. Med tanke på att AT kan räknas som utbildning (och ofta görs när man försvarar höga läkarlöner) tycker jag det är en klart orimlig lönebild. Inte minst med tanke på att läkarens lön torde stiga avsevärt om denna också väljer att doktorera. Därmed INTE sagt att läkaren inte förtjänar samma lönesituation som en civ.ing. anställd inom privata sektorn, men nu finns det ju bara en viss påse pengar i lanstingets skattkista, och den lär ju inte blir fetare framöver...
Nuvarande problem med utbildningen bör naturligtvist åtgärdas innan man antar fler studenter. Jag tror ändå att vi på sikt behöver utbilda fler läkare. Detta förutsätter naturligtvis att vi har en fungerande utbildning från början, men jag tror vi disskuterar två olika saker. Jag ifrågasätter inte en sekund det du säger om läget på universitetet.
OT-fråga: håller ni till något på clinicum eller är det bara sjuksköt/sjukgymnast? /martin
Jag har svårt att acceptera att folk som pluggar 5,5 år, för att sedan fortsätta plugga i (AT + ST) kanske 8 år för att kunna bli specialister ska få sänkta löner bara för att landstinget är fattigt och inte har råd att betala sjuksyrrorna tillräckligt. Det motiverar inte åtgärden. Att det Finns finansiella problem argumenterar jag inte emot, och tyvärr är det inte jag som får lön för att reda ut dem ("förbättringsprojekt" pyttsan...).
Jag tror att det på sikt behövs fler utbildade läkare, precis som du, men att det är helt fel tid att utöka. Problemen i landstinget måste tas omhand först! Vem ska anställa alla utexaminerade läkare annars? Att utbildningarna dessutom har problem att ta hand om alla extra studenter, för att inte tala om alla de före ökningarna av platser (där jag befinner mig, typ), pekar på att ökning av utb.platser för tillfället inte är rätt strategi.
Ssk/sgy håller till mest på clinicum, läk har bara några enstaka utb.tillfällen där. Kanske mest för att preklin håller på t o m termin 6. Och att vi lär oss största delen det praktiska under preklin på våra strimmavårdcentraler, och det övriga praktiska på våra kliniska placeringar termin 7-11.