Scam!
Jag fick just ett samtal med dålig kvalitet från en indier i stökig miljö som förklarade att hon var från "The technical department of Microsoft" och sökte "Mr. and Mrs. *föräldrars efternamn*". Detta var en uppenbar scam, men jag kom inte på något roligare än att säga "I'm sorry, I don't think we're running any Microsoft computers, we only have Macs", och fick till svar "Oh *click*". Hade jag haft gott om tid hade jag försökt hålla kvar dem på tråden så länge som möjligt genom att låtsats följa deras instruktioner och vara extremt trögfattad, for the lulz.
Orutin
Efter att ha farit fram och tillbaka till Cambridge ca 9 gånger är jag väldigt rutinerad när det gäller packning (delvis tack vare min packlista) och flygning. Dock finns det saker jag glömmer varje gång.
På ditvägen:
* Jag ställer om klockan på planet, men jag glömmer bort att ändra datorklockan. Därmed lämnar jag alltid rummet för Hall en timme för tidigt, men jag kommer aldrig längre än 50 meter innan jag kollat armbandsuret och vänder tillbaks.
* När jag ska gå och hämta mina grejer (två lådor och en väska) i förrådet glömmer jag av någon anledning alltid lappen jag behöver för att kvittera ut dem igen, men kommer på det inom 20 meter från huset.
På hemvägen:
* Normalt när jag är hemma har jag hemmanyckeln i plånboken och kontrollerar att jag har plånboken med mig innan jag stänger den självlåsande dörren. Dock glömmer jag alltid att lägga tillbaks nyckeln i plånboken när jag kommer hem, och sedan blir jag utelåst.
* Normalt hänger min handduk på sin krok i badrummet, så det blir alltid problem första gången jag ska duscha då jag kliver in i duschen utan att kontrollera att handduken är där (vilket den förstås inte är).
På ditvägen:
* Jag ställer om klockan på planet, men jag glömmer bort att ändra datorklockan. Därmed lämnar jag alltid rummet för Hall en timme för tidigt, men jag kommer aldrig längre än 50 meter innan jag kollat armbandsuret och vänder tillbaks.
* När jag ska gå och hämta mina grejer (två lådor och en väska) i förrådet glömmer jag av någon anledning alltid lappen jag behöver för att kvittera ut dem igen, men kommer på det inom 20 meter från huset.
På hemvägen:
* Normalt när jag är hemma har jag hemmanyckeln i plånboken och kontrollerar att jag har plånboken med mig innan jag stänger den självlåsande dörren. Dock glömmer jag alltid att lägga tillbaks nyckeln i plånboken när jag kommer hem, och sedan blir jag utelåst.
* Normalt hänger min handduk på sin krok i badrummet, så det blir alltid problem första gången jag ska duscha då jag kliver in i duschen utan att kontrollera att handduken är där (vilket den förstås inte är).
Repor
Inte lång tid efter att jag fått min nya laptop upptäckte jag att den hade små repor längs nederkanten på vänster sida. Jag trodde först att det var smuts, men efter ett tag insåg jag att det inte gick att få bort. Med tiden växte reporna till sig i antal och storlek, men först nu, tre år senare, har jag kommit på varifrån de antagligen kommer: mitt armbandsur, som jag bär uppochner på vänstra handleden.
iPad
Min disponabla tid (med vilket jag menar vakentid minus ätande och hygien) spenderas normalt nästan uteslutande framför datorn eller på föreläsning. Därmed får jag extremt sällan tillfälle att ens potentiellt kunna få användning för en Ipad, eftersom jag är den typen som föredrar att fokusera på föreläsningen under föreläsningarna.
Nu har jag dock kommit på ett mycket bra användningsområde: visa noter. Jag provade idag att ställa min fars Ipad, laddad med pdf-noter från IMSLP, på pianonotstället, och det blev precis lagom storlek stående (men den som behöver större kan köra liggande). (Jag har tidigare provat att ställa en laptop ovanpå pianot, men det är mycket krångligare. Den våghalsige med en lite mindre laptop kan också prova att vika upp den helt och ställa den på tvären på notstället.)
Därmed slapp jag skriva ut noter som jag ville testspela. Det blev också mycket lättare att bläddra - bara dra med fingret på skärmen istället för att fumla med en bunt papper som desperat vill minimera sin lägesenergi. Dock gäller det att peta på Ipaden ofta, så att den inte går i viloläge.
Nu fattas bara att någon uppfinner en app som kör fourieranalys på mikrofonljudet för att identifiera var man är i musiken och scrolla därefter. Antagligen finns redan appar som bläddrar åt en, men bara om man följer den givna metronomen.
Protip: I UK har jag börjat skriva ut pianonoter med två sidor per ark, dvs A5-storlek, för att slippa bläddra så mycket. Jag har hittills inte haft några problem med att läsa dem.
Nu har jag dock kommit på ett mycket bra användningsområde: visa noter. Jag provade idag att ställa min fars Ipad, laddad med pdf-noter från IMSLP, på pianonotstället, och det blev precis lagom storlek stående (men den som behöver större kan köra liggande). (Jag har tidigare provat att ställa en laptop ovanpå pianot, men det är mycket krångligare. Den våghalsige med en lite mindre laptop kan också prova att vika upp den helt och ställa den på tvären på notstället.)
Därmed slapp jag skriva ut noter som jag ville testspela. Det blev också mycket lättare att bläddra - bara dra med fingret på skärmen istället för att fumla med en bunt papper som desperat vill minimera sin lägesenergi. Dock gäller det att peta på Ipaden ofta, så att den inte går i viloläge.
Nu fattas bara att någon uppfinner en app som kör fourieranalys på mikrofonljudet för att identifiera var man är i musiken och scrolla därefter. Antagligen finns redan appar som bläddrar åt en, men bara om man följer den givna metronomen.
Protip: I UK har jag börjat skriva ut pianonoter med två sidor per ark, dvs A5-storlek, för att slippa bläddra så mycket. Jag har hittills inte haft några problem med att läsa dem.
Homologi
Detta inlägg handlar inte om det matematiska begreppet homologi, som jag tyvärr knappt har ett hum om vad det är trots att mina vänner läste om det detta år (och om jag inte minns fel gick även jag på föreläsningar om det, fast bara på skoj...). Istället är det det biologiska begreppet homologi som behandlas.
Som vi fick lära oss i biologin är två organ i två olika djur
* homologa, ifall de har gemensam evolutionär härkomst (exempelvis människohand och fladdermusvinge), och
* analoga, ifall de har samma funktion, men olika härkomst (exempelvis fladdermusvinge och fjärilsvinge).
I min forskning började jag med att koda ihop ett program som behandlade ett tvådimensionellt system. Senare kom jag på en enklare endimensionell modell, och anpassade då en kopia av koden till detta fall. När jag under de kommande veckorna kom på förbättringar till algoritmerna var jag då tvungen att göra ändringarna i båda versionerna av programmet.
Till slut behövde jag omvandla mellan 2D och 1D så jag beslutade att klistra ihop de två versionerna till ett enda program. Då märkte jag att det gick att lista ut vilka bitar av programmen som skrivits innan jag kopierade ut koden för 1D-modellen (homologa kodsnuttar) och vilka bitar som tillkommit efteråt genom att jag skrivit samma sak två gånger (analoga kodsnuttar), eftersom det i det senare fallet fanns små skillnader, såsom mellanslag och variabelnamn, mellan versionerna.
Som vi fick lära oss i biologin är två organ i två olika djur
* homologa, ifall de har gemensam evolutionär härkomst (exempelvis människohand och fladdermusvinge), och
* analoga, ifall de har samma funktion, men olika härkomst (exempelvis fladdermusvinge och fjärilsvinge).
I min forskning började jag med att koda ihop ett program som behandlade ett tvådimensionellt system. Senare kom jag på en enklare endimensionell modell, och anpassade då en kopia av koden till detta fall. När jag under de kommande veckorna kom på förbättringar till algoritmerna var jag då tvungen att göra ändringarna i båda versionerna av programmet.
Till slut behövde jag omvandla mellan 2D och 1D så jag beslutade att klistra ihop de två versionerna till ett enda program. Då märkte jag att det gick att lista ut vilka bitar av programmen som skrivits innan jag kopierade ut koden för 1D-modellen (homologa kodsnuttar) och vilka bitar som tillkommit efteråt genom att jag skrivit samma sak två gånger (analoga kodsnuttar), eftersom det i det senare fallet fanns små skillnader, såsom mellanslag och variabelnamn, mellan versionerna.
Brandlarm
Britter är allmänt väldigt petiga med brandsäkerhet, kanske för att alla hus är så gamla och/eller dåligt byggda. (På tal om brittiska hus fick jag höra skräckhistorier om heltäckningsmattor i badrum av en trevlig person på flygbussen hem.) Var och varannan dörr är försedd med skylten "Fire door - keep closed", och man testar brandlarmen varje vecka.
Under sommaren gick jag normalt till jobbet vid 9, men en måndag blev jag sen ut ur mitt rum och blev då utsatt för ett öronbedövande brandlarmstest. Två onsdagar blev jag istället tidig till jobbet (för att jag inte tog med mig datorn hem), och råkade ut för samma sak där.
Under sommaren gick jag normalt till jobbet vid 9, men en måndag blev jag sen ut ur mitt rum och blev då utsatt för ett öronbedövande brandlarmstest. Två onsdagar blev jag istället tidig till jobbet (för att jag inte tog med mig datorn hem), och råkade ut för samma sak där.
Hipster
Under sommaren lärde jag känna två amerikanska studenter som var i Cambridge för att också göra sommarprojekt. De kom från Harvard, som, liksom MIT, ligger i Cambridge, Massachussetts, a.k.a. "the other Cambridge". (Ja, jag ser att det blev lite många komman där.)
Vi träffades för övrigt första gången på senior tutor's kontor, dit alla som gör sommarprojekt på Trinity hade blivit inbjudna. Det tog inte lång tid att upptäcka att trinitarianerna bestod av sex matematiker och en fysiker, alla bärande Y-kromosomer, medan de två amerikanerna saknade Y-kromosom och pluggade engelska respektive konsthistoria.
Jag blev väldigt förvånad av att se att en av de två hade en Fjällräven-ryggsäck. Tydligen är det hipster.
Som kuriosa kan jag nämna att vederbörande lyckats glömma hur man cyklar.
Vi träffades för övrigt första gången på senior tutor's kontor, dit alla som gör sommarprojekt på Trinity hade blivit inbjudna. Det tog inte lång tid att upptäcka att trinitarianerna bestod av sex matematiker och en fysiker, alla bärande Y-kromosomer, medan de två amerikanerna saknade Y-kromosom och pluggade engelska respektive konsthistoria.
Jag blev väldigt förvånad av att se att en av de två hade en Fjällräven-ryggsäck. Tydligen är det hipster.
Som kuriosa kan jag nämna att vederbörande lyckats glömma hur man cyklar.
Paper inference
Tre logiska slutledningar man kan dra utifrån papper:
1. Om pappershandduken rivs av när man försöker dra ut den ur matarbehållaren, så kommer behållaren inte ta slut på ett tag.
2. Om Hall-kvittot rullar ihop sig när man lägger det på sin bricka, så håller kvittorullen på att ta slut.
3. Om sista sidan i en utskrift böjer sig åt fel håll, så har ursprungsdokumentet ett udda antal sidor (och man har matat skrivaren dåligt och printar duplex).
1. Om pappershandduken rivs av när man försöker dra ut den ur matarbehållaren, så kommer behållaren inte ta slut på ett tag.
2. Om Hall-kvittot rullar ihop sig när man lägger det på sin bricka, så håller kvittorullen på att ta slut.
3. Om sista sidan i en utskrift böjer sig åt fel håll, så har ursprungsdokumentet ett udda antal sidor (och man har matat skrivaren dåligt och printar duplex).
Tales from the road
Övriga saker jag noterade på Stansted:
1. Vid gaten fanns en liten ask med små fack numrerade 20, 40, ..., 160, 180, 9. Min gissning när jag såg det var att det skulle stoppas en lapp (exempelvis avriven boardingkortsremsa) per passagerare i den, och att det totalt finns 189 platser på planet (Ryanair kör nästan uteslutande med en enda flygplansmodell, B738, så det är inte orimligt att det alltid finns lika många platser). Jag visste att flygplanet har 6 platser per rad, förutom första raden som endast har 3, så jag förutspådde därmed att det skulle ha 32 rader.
Platsen jag satte mig på, längst bak i planet, var tyvärr 33F, så min teori gick i stöpet. Av en händelse blev dock trappan till bakdörren försenad på Skavsta, så jag fick (i positiv bemärkelse) gå igenom hela planet sist av alla (bortsett från någon som behövde assistans), och det visade sig att min teori stämde trots allt. Ett visst radnummer saknades på planet - ni kan gissa vilket.
Det fick mig dock att fundera på hur det skulle kunna fungera med en otursrad på planet - det man normalt är rädd för ska hända på ett plan är ju att det störtar, och i så fall är det inte bara en rad som drabbas. Tänker man att hela flygplanet löper större risk att råka illa ut bara för att man kallat rad 13 för rad 13 istället för rad 14, eller är det så att den som sitter i rad 13 kommer åka ut för någon annan olycka?
2. Säkerhetskontrollen har moderniserats. Numera placerar man allt sitt handbagage i lådor, som matas ut automatiskt vid rullbandets start. Efter röntgen rullar de godkända lådorna vidare till den väntande ägaren, och lådorna matas sedan tillbaka på ett rullband under hela maskineriet. (Tidigare var personalen tvungna att plocka upp lådorna och lyfta upp dem på en sluttande ränna bredvid för att de skulle rulla tillbaks med hjälp av gravitationen.)
De rödflaggade lådorna stannar efter röntgenapparaten, de drivande hjulen som utgör rullbandet sänks ner, och hjul i tvärgående riktning aktiveras och för ut lådorna till ett alternativt band, där de plockas upp av säkerhetspersonalen som sedan ber passageraren öppna väskan och visa upp innehållet. (Tidigare var personalen tvungna att dra väskorna till sidspåret själva.)
3. Ett av Ryanair-planen hade annorlunda målning, nämligen som denna (vitblå med "Boeing" i fronten) fast "Ryanair" på stjärtfenan. Jag vet inte ifall det var inlånat, en prototyp, annorlunda, eller samma som alla andra.
1. Vid gaten fanns en liten ask med små fack numrerade 20, 40, ..., 160, 180, 9. Min gissning när jag såg det var att det skulle stoppas en lapp (exempelvis avriven boardingkortsremsa) per passagerare i den, och att det totalt finns 189 platser på planet (Ryanair kör nästan uteslutande med en enda flygplansmodell, B738, så det är inte orimligt att det alltid finns lika många platser). Jag visste att flygplanet har 6 platser per rad, förutom första raden som endast har 3, så jag förutspådde därmed att det skulle ha 32 rader.
Platsen jag satte mig på, längst bak i planet, var tyvärr 33F, så min teori gick i stöpet. Av en händelse blev dock trappan till bakdörren försenad på Skavsta, så jag fick (i positiv bemärkelse) gå igenom hela planet sist av alla (bortsett från någon som behövde assistans), och det visade sig att min teori stämde trots allt. Ett visst radnummer saknades på planet - ni kan gissa vilket.
Det fick mig dock att fundera på hur det skulle kunna fungera med en otursrad på planet - det man normalt är rädd för ska hända på ett plan är ju att det störtar, och i så fall är det inte bara en rad som drabbas. Tänker man att hela flygplanet löper större risk att råka illa ut bara för att man kallat rad 13 för rad 13 istället för rad 14, eller är det så att den som sitter i rad 13 kommer åka ut för någon annan olycka?
2. Säkerhetskontrollen har moderniserats. Numera placerar man allt sitt handbagage i lådor, som matas ut automatiskt vid rullbandets start. Efter röntgen rullar de godkända lådorna vidare till den väntande ägaren, och lådorna matas sedan tillbaka på ett rullband under hela maskineriet. (Tidigare var personalen tvungna att plocka upp lådorna och lyfta upp dem på en sluttande ränna bredvid för att de skulle rulla tillbaks med hjälp av gravitationen.)
De rödflaggade lådorna stannar efter röntgenapparaten, de drivande hjulen som utgör rullbandet sänks ner, och hjul i tvärgående riktning aktiveras och för ut lådorna till ett alternativt band, där de plockas upp av säkerhetspersonalen som sedan ber passageraren öppna väskan och visa upp innehållet. (Tidigare var personalen tvungna att dra väskorna till sidspåret själva.)
3. Ett av Ryanair-planen hade annorlunda målning, nämligen som denna (vitblå med "Boeing" i fronten) fast "Ryanair" på stjärtfenan. Jag vet inte ifall det var inlånat, en prototyp, annorlunda, eller samma som alla andra.
Spectrum interactive sucks
Detta blogginlägg komponerades på en dator på Stansted för £1/10min (men har redigerats i efterhand för läslighet, bland annat åäö), tillhandahållen av Spectrum interactive. Priset ska jag inte kommentera, men kvaliteten på tjänsten är bedrövlig.
För det första fungerade inte myntinkastet - jag stoppade i två mynt och vad jag kunde se betedde de sig som att det innaför mynthålet bara fanns en svagt sluttande ränna utan några myntavkännande mekanismer överhuvudtaget. Jag ringde kundservice som var väldigt trevliga och efter att jag förklarat situationen och uppgett datorns ID satte de genast in 2 pund på dess konto, och jag kunde börja surfa.
Browsern ser ut som IE fast väldigt specialanpassat. thismachine.info sade att browsern identifierar sig som "Mozilla/4.0 (compatible; MSIE 7.0; Windows NT 5.1; Trident/4.0; .NET CLR 2.0.50727; .NET CLR 3.0.4506.2152; .NET CLR 3.5.30729; .NET CLR 1.1.4322)" (detta har jag skrivit av från en mobilbild). Till höger om adressfältet finns en sökruta som går till "Ask Jeeves", vad nu det är.
Det absolut värsta med datorn är att Ctrl och Alt samt högermus är helt deaktiverade. Det innebär att man inte kan flytta runt text i textfältet, eftersom det inte heller går att klicka och dra. Det går heller inte att förflytta textmarkören snabbt utan att använda musen (bortsett från Home/End etc som funkar). Det blir då väldigt irriterande att ångra ord man har skrivit, eftersom man måste dubbelklicka på dem eller backspace:a sig igenom dem bokstav för bokstav, och det går inte att ångra borttagningar alls.
Start-/nyflik-sidan har en väldigt lång URL, så man måste dubbelklicka på den för att rensa fältet innan man kan börja skriva in det man egentligen vill ha. Dubbelklicken markerar dock bara upp till bindestreck, så om man är inne på en URL med många bindestreck blir det mycket dubbelklick- och backspace:ande. Det går inte att öppna länkar i en ny flik alls, varken med Ctrl-klick (på grund av Ctrl) eller mittenklick.
Mitt i allt hängde sig browsern en gång, och jag var tvungen att klicka på reset-knappen uppe i vänstra hörnet, vilket i och för sig bara tog några enstaka sekunder.
För det första fungerade inte myntinkastet - jag stoppade i två mynt och vad jag kunde se betedde de sig som att det innaför mynthålet bara fanns en svagt sluttande ränna utan några myntavkännande mekanismer överhuvudtaget. Jag ringde kundservice som var väldigt trevliga och efter att jag förklarat situationen och uppgett datorns ID satte de genast in 2 pund på dess konto, och jag kunde börja surfa.
Browsern ser ut som IE fast väldigt specialanpassat. thismachine.info sade att browsern identifierar sig som "Mozilla/4.0 (compatible; MSIE 7.0; Windows NT 5.1; Trident/4.0; .NET CLR 2.0.50727; .NET CLR 3.0.4506.2152; .NET CLR 3.5.30729; .NET CLR 1.1.4322)" (detta har jag skrivit av från en mobilbild). Till höger om adressfältet finns en sökruta som går till "Ask Jeeves", vad nu det är.
Det absolut värsta med datorn är att Ctrl och Alt samt högermus är helt deaktiverade. Det innebär att man inte kan flytta runt text i textfältet, eftersom det inte heller går att klicka och dra. Det går heller inte att förflytta textmarkören snabbt utan att använda musen (bortsett från Home/End etc som funkar). Det blir då väldigt irriterande att ångra ord man har skrivit, eftersom man måste dubbelklicka på dem eller backspace:a sig igenom dem bokstav för bokstav, och det går inte att ångra borttagningar alls.
Start-/nyflik-sidan har en väldigt lång URL, så man måste dubbelklicka på den för att rensa fältet innan man kan börja skriva in det man egentligen vill ha. Dubbelklicken markerar dock bara upp till bindestreck, så om man är inne på en URL med många bindestreck blir det mycket dubbelklick- och backspace:ande. Det går inte att öppna länkar i en ny flik alls, varken med Ctrl-klick (på grund av Ctrl) eller mittenklick.
Mitt i allt hängde sig browsern en gång, och jag var tvungen att klicka på reset-knappen uppe i vänstra hörnet, vilket i och för sig bara tog några enstaka sekunder.
Packning
Idag har jag på 6 timmar lyckats jag vakna, duscha, steka ägg till frukost, tvätta, packa ner det mesta i mitt rum i två lådor och en resväska, luncha, och sedan släpa iväg lådorna till förrådet.
Det som tog mest tid var att vika ihop alla mina kläder och att sortera ut alla papper jag skulle slänga, medan de flesta av mina andra prylar fortfarande låg kvar i sina lådor sedan början på terminen. Det kanske är en indikation på att jag har för mycket saker här.
Imorgon bär det av hemåt!
Det som tog mest tid var att vika ihop alla mina kläder och att sortera ut alla papper jag skulle slänga, medan de flesta av mina andra prylar fortfarande låg kvar i sina lådor sedan början på terminen. Det kanske är en indikation på att jag har för mycket saker här.
Imorgon bär det av hemåt!
Grodbarometer
En av de två viktigaste böckerna i min barndom var "Lära på lek : över 200 roliga experiment med natur och teknik". Jag har läst igenom alla "experimenten" i den flera gånger, och även om jag aldrig utförde några av dem (förutom synvillorna) har jag denna bok att tacka för mycket av min fysikaliska intuition.
Ett av "experimenten" var en grodbarometer: Montera in en pappstege i en glasburk, och sätt in en pappgroda, kopplad via en komplicerad mekanism till ett tätt membran spänt över burkens öppning. Vid lågtryck spänns membranet ut och grodan klättrar ner, medan högtryck trycker in membranet och grodan klättrar upp.
Nyligen fick jag reda på att denna idé antagligen är baserad på riktiga grodbarometrar: Om man stoppar en groda i en burk med en stege och vatten (och EJ lufttätt lock), så sitter grodan vid toppen av stegen när det är vackert väder, men klättrar ner i vattnet när det ska bli regn.
Ett av "experimenten" var en grodbarometer: Montera in en pappstege i en glasburk, och sätt in en pappgroda, kopplad via en komplicerad mekanism till ett tätt membran spänt över burkens öppning. Vid lågtryck spänns membranet ut och grodan klättrar ner, medan högtryck trycker in membranet och grodan klättrar upp.
Nyligen fick jag reda på att denna idé antagligen är baserad på riktiga grodbarometrar: Om man stoppar en groda i en burk med en stege och vatten (och EJ lufttätt lock), så sitter grodan vid toppen av stegen när det är vackert väder, men klättrar ner i vattnet när det ska bli regn.
SALTO
(You know the drill.)
På Trinity har många dörrar numera SALTO-lås som öppnas kontaktlöst med våra universitetskort. Det finns två typer av kortläsare: online-läsare som sitter på de större portarna och är direkt uppkopplade mot centraldatorn, och små offline-läsare på ingångarna till exempelvis husen i Burrell's Field och inte har någon uppkoppling alls.
Tidigare, under konverteringsfasen, brukade vi då och då få e-post om att nya offline-lås installerats på vissa dörrar, och att vi behöver uppdatera våra kort genom att använda dem på en online-läsare innan vi kan öppna dem. Den gången de ändrade om så att Burrell's-dörrarna endast släpper in folk som bor i huset blev jag utelåst (eftersom jag kom tillbaks från Main Site med en kompis, och därmed inte viserade mitt eget kort i online-läsaren vid Fellows' Garden) och var tvungen att uppdatera mitt kort genom att visera det i kortläsaren till datorsalen i Porters' Lodge.
Man märker när en stor uppdatering sker genom att viseringen i en online-läsare tar omkring 5 sekunder istället för endast 1 sekund. När man inser det blir det lite som en deja vu-upplevelse: "They're updating thematrix system!"
Jag kände alltså sedan tidigare till att korten är smarta nog att kunna innehålla information om vilka dörrar de har tillgång till, och att denna information uppdateras av online-läsarna. Vi har även fått reda på att offline-läsarna loggar varje visering (oavsett lyckad eller misslyckad). Dock undrade jag över följande:
1. Laddas offline-läsarna upp av användarnas användning av handtaget, eller kan deras batteri ta slut? Hur håller man koll på batterinivån för de omkring 50 olika läsarna?
2. Hur kopplar man upp sig mot offline-läsarna för att uppdatera dem eller läsa av deras information? Finns det ett kabel-jack under kåpan eller använder man någon sorts RFID-dångel kopplat till en laptop?
För några dagar sedan fick jag reda på svaren till dessa frågor, and it blew my mind: SALTO Virtual Network (Ja, jag länkar till en youtube-film, för SVN-sidan på SALTOs hemsida är just denna film, fast utan möjlighet att spola fram eller tillbaka. Nej, jag har inte sett mer än 30 sekunder av filmen. Jag är principiellt emot att information endast presenteras i ljud- eller videoform, eftersom det tar så lång tid att tillgodogöra sig den då.)
Principen bakom SVN är enkel: Alla läsare, även offline-läsarna, är ihopkopplade i ett virtuellt nätverk, och informationsöverföringen sker i smyg PÅ ANVÄNDARNAS KORT. Exempel:
1. Låt säga att läsaren på min framdörr börjar få slut på batteri. Imorgon kväll när jag återvänder från jobbet och öppnar dörren sparas denna information på mitt kort. När jag går till Hall för lunch i övermorgon och passerar Fellows' Garden laddas informationen över till online-läsaren där och vidare till centraldatorn. Sedan kommer någon och byter batterierna. (Access-loggarna laddas över till centraldatorn kontinuerligt på samma sätt. Integrity schmintegrity.)
Dock uppstår problem om batterierna hinner ta slut innan någon använder dörren. Jag tror detta hände på vår framdörr förra terminen, eftersom den slutade fungera helt.
2. Låt säga att min granne blivit bestulen på sitt kort. Kortet spärras i systemet, men än så länge är huset oskyddat eftersom läsarna här inte vet om det. I morgon kväll äter jag middag på rummet, men någon i Burrell's går till Hall, får spärrlistan nedladdad på sitt kort vid Fellows' Garden, och sprider den vidare till sin dörr på väg hem. Hans granne sprider sedan informationen vidare till tvättstugedörren, och när jag kommer tillbaks med kvällstvätten får min bakdörr reda på det. På måndag när jag återvänder från jobbet kommer även framdörren veta.
På tisdag när den listige korttjuven kommer för att länsa vårt hus säger framdörren nej, och då är det kört för honom eftersom kortet självt nu fått veta att det spärrats. Han skulle ha provat köksdörren först!
(Relevant: IPoAC, Sneakernet ?)
På Trinity har många dörrar numera SALTO-lås som öppnas kontaktlöst med våra universitetskort. Det finns två typer av kortläsare: online-läsare som sitter på de större portarna och är direkt uppkopplade mot centraldatorn, och små offline-läsare på ingångarna till exempelvis husen i Burrell's Field och inte har någon uppkoppling alls.
Tidigare, under konverteringsfasen, brukade vi då och då få e-post om att nya offline-lås installerats på vissa dörrar, och att vi behöver uppdatera våra kort genom att använda dem på en online-läsare innan vi kan öppna dem. Den gången de ändrade om så att Burrell's-dörrarna endast släpper in folk som bor i huset blev jag utelåst (eftersom jag kom tillbaks från Main Site med en kompis, och därmed inte viserade mitt eget kort i online-läsaren vid Fellows' Garden) och var tvungen att uppdatera mitt kort genom att visera det i kortläsaren till datorsalen i Porters' Lodge.
Man märker när en stor uppdatering sker genom att viseringen i en online-läsare tar omkring 5 sekunder istället för endast 1 sekund. När man inser det blir det lite som en deja vu-upplevelse: "They're updating the
Jag kände alltså sedan tidigare till att korten är smarta nog att kunna innehålla information om vilka dörrar de har tillgång till, och att denna information uppdateras av online-läsarna. Vi har även fått reda på att offline-läsarna loggar varje visering (oavsett lyckad eller misslyckad). Dock undrade jag över följande:
1. Laddas offline-läsarna upp av användarnas användning av handtaget, eller kan deras batteri ta slut? Hur håller man koll på batterinivån för de omkring 50 olika läsarna?
2. Hur kopplar man upp sig mot offline-läsarna för att uppdatera dem eller läsa av deras information? Finns det ett kabel-jack under kåpan eller använder man någon sorts RFID-dångel kopplat till en laptop?
För några dagar sedan fick jag reda på svaren till dessa frågor, and it blew my mind: SALTO Virtual Network (Ja, jag länkar till en youtube-film, för SVN-sidan på SALTOs hemsida är just denna film, fast utan möjlighet att spola fram eller tillbaka. Nej, jag har inte sett mer än 30 sekunder av filmen. Jag är principiellt emot att information endast presenteras i ljud- eller videoform, eftersom det tar så lång tid att tillgodogöra sig den då.)
Principen bakom SVN är enkel: Alla läsare, även offline-läsarna, är ihopkopplade i ett virtuellt nätverk, och informationsöverföringen sker i smyg PÅ ANVÄNDARNAS KORT. Exempel:
1. Låt säga att läsaren på min framdörr börjar få slut på batteri. Imorgon kväll när jag återvänder från jobbet och öppnar dörren sparas denna information på mitt kort. När jag går till Hall för lunch i övermorgon och passerar Fellows' Garden laddas informationen över till online-läsaren där och vidare till centraldatorn. Sedan kommer någon och byter batterierna. (Access-loggarna laddas över till centraldatorn kontinuerligt på samma sätt. Integrity schmintegrity.)
Dock uppstår problem om batterierna hinner ta slut innan någon använder dörren. Jag tror detta hände på vår framdörr förra terminen, eftersom den slutade fungera helt.
2. Låt säga att min granne blivit bestulen på sitt kort. Kortet spärras i systemet, men än så länge är huset oskyddat eftersom läsarna här inte vet om det. I morgon kväll äter jag middag på rummet, men någon i Burrell's går till Hall, får spärrlistan nedladdad på sitt kort vid Fellows' Garden, och sprider den vidare till sin dörr på väg hem. Hans granne sprider sedan informationen vidare till tvättstugedörren, och när jag kommer tillbaks med kvällstvätten får min bakdörr reda på det. På måndag när jag återvänder från jobbet kommer även framdörren veta.
På tisdag när den listige korttjuven kommer för att länsa vårt hus säger framdörren nej, och då är det kört för honom eftersom kortet självt nu fått veta att det spärrats. Han skulle ha provat köksdörren först!
(Relevant: IPoAC, Sneakernet ?)