Jag är känslokall

(När jag började denna serie tänkte jag att alla titlar skulle vara på formen "Jag är...", så det är därför förra titeln och denna titel är lite krystade.)

I min dualistiska modell ingår att hjärnan ska styra över kroppens känslor. Detta innebär förstås inte att alla känslor ska bort - syftet är fortfarande att optimera för kroppen, och kroppen mår inte bra utan känslor.

Däremot utvärderar hjärnan om känslorna är positiva eller negativa (för kroppen), och kan försöka beordra kroppen att undertrycka de dåliga.

Exempelvis vill min kropp ibland känna en mild avsky mot vissa människor, och då går hjärnan in och funderar på vilka för- och nackdelar det har. Oftast kommer hjärnan fram till att det inte finns några fördelar alls (kroppen mår inte ens bra kortsiktigt av att avsky någon), och beordrar därmed kroppen att sluta med det.

Det finns inget rationellt direkt argument emot detta förfarande, eftersom det definieras just av att hjärnan ska fatta det rationellt bästa beslutet för kroppen. Klyschor såsom "man måste släppa ut sin ilska ibland" är redan inbyggda i systemet.

Däremot finns det meta-motargument, såsom att känslor som har godkänts av en rationell processor inte är lika mycket värda. Känslokallt är kanske ett passande ord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mail:(publiceras ej)
URL:
Kommentar: