Annorlunda hemfärd
Idag åkte jag hem till Linköping från Cambridge som PhD-student för första gången. De enda skillnaderna detta egentligen innebär är att jag inte sticker så fort terminen slutar, och att jag kan lämna rummet som det är istället för att packa ner alltid i lådor för att släpas ner till ett förråd. Dock var resan annorlunda på många andra sätt.
Jag tog som vanligt 17.40-flyget från Stansted, men denna gången tyckte jag inte att busstiderna passade, så jag tog tåget från Cambridge istället. Det var ganska smidigt, bortsett från att det alltid ligger en osäkerhetsfaktor i hur lång kön till biljettautomaterna (som delas mellan folk som hämtar ut förköpta biljetter och folk som tar god tid på sig att grubbla över vilken biljett de ska köpa) är på tågstationen, så man måste se till att ha extra tidsbuffert. Jag var dessutom inställd på att äta lunch i Hall, så för att vara säker på att inte missa flyget tog jag en buss från centrum till tågstationen. I framtiden kommer jag kunna hoppa på bussen några hundra meter från mitt rum.
På Stansted var två saker annorlunda: (1) WHSmith hade höjt priserna på mat och dryck, så denna gång köpte jag min Hoisin Duck Wrap från Pret a Manger istället, och jag blev väldigt positivt överraskad. (2) Video- och spelkedjan HMV hade gått i konkurs och återuppstått utan att återuppliva flygplatsbutiken, så denna gång kunde jag inte köpa billiga DVDer och TV-spel, utan fick driva omkring planlöst i de andra butikerna istället.
Vid "the point of no return" - den sista informationsskylten innan en lång rad korridorer som leder till den sidobyggnad som de flesta flyg avgår ifrån - stod det som vanligt en klunga resenärer och väntade på att deras flygs gatenummer skulle komma upp - först då kan man vara säker på att flyget verkligen avgår från den vanliga sidobyggnaden, och sedan springa iväg för att komma först i boardingkön. Om man ger sig av innan gatenumret kommit upp kan det hända att flyget visar sig avgå från en annan sidobyggnad, och då sitter man i klistret - ty i varje sidobyggnad visas endast information för de flyg som avgår från den delen, och avsaknad av information från ens flyg kan betyda antingen att informationen inte kommit upp än, eller att man är i fel sidobyggnad.
Jag bestämde mig för att vara lite våghalsig, och gav mig av mot den vanliga sidobyggnaden några minuter innan informationen skulle komma upp. Dock spanade jag först in några svenskar som stod vid "point of no return", så att om jag skulle behöva vända tillbaks för att försäkra mig om att jag inte var på fel plats, så skulle jag kunna vända igen om jag mötte dessa svenskar. När jag kom fram till sidobyggnaden var informationen uppe, men fem andra personer hade lyckats hitta fram till gaten innan mig! Jag var ändå ganska nöjd med resultatet, och några minuter senare dök de första av dem jag spanat in upp.
På flyget satt jag som vanligt längst bak till höger, och bredvid mig satte sig någon vars far visade sig vara den gymnasiemattelärare som jag gick till på högstadiet, och alltså i princip lärde mig allt jag kan.
Flera gånger mot resans slut tittade jag ut genom fönstret och såg starka svepande ljus på marken, som jag först trodde var såna där starka sökljus som man ser på vissa byggnader i storstäder, men det visade sig bara vara reflektioner från månen.
Vi var menade att landa omkring 21.00, och flygbussen skulle inte avgå förrän närmare 24.00, så jag hade planerat att ta tåget hem istället. Eftersom vi landade tidigt hann jag köpa regionalbussbiljett i flygbussluckan för 26kr kontant och hoppa på en Länstrafiken-buss som gick till Nyköping Centralstation. (Hade vi landat senare hade jag lagt drygt 200kr på taxi). Sedan köpte jag en SJ-biljett Nyköping-Linköping för 143kr i en biljettautomat, och passade också på att nostalgera över området framför tågstationen, där jag bodde mellan ca 5 och 8 års ålder, innan jag hoppade på tåget.
Vi ankom Linköping 5 minuter tidigt, enligt min fars utsago.
Jag tog som vanligt 17.40-flyget från Stansted, men denna gången tyckte jag inte att busstiderna passade, så jag tog tåget från Cambridge istället. Det var ganska smidigt, bortsett från att det alltid ligger en osäkerhetsfaktor i hur lång kön till biljettautomaterna (som delas mellan folk som hämtar ut förköpta biljetter och folk som tar god tid på sig att grubbla över vilken biljett de ska köpa) är på tågstationen, så man måste se till att ha extra tidsbuffert. Jag var dessutom inställd på att äta lunch i Hall, så för att vara säker på att inte missa flyget tog jag en buss från centrum till tågstationen. I framtiden kommer jag kunna hoppa på bussen några hundra meter från mitt rum.
På Stansted var två saker annorlunda: (1) WHSmith hade höjt priserna på mat och dryck, så denna gång köpte jag min Hoisin Duck Wrap från Pret a Manger istället, och jag blev väldigt positivt överraskad. (2) Video- och spelkedjan HMV hade gått i konkurs och återuppstått utan att återuppliva flygplatsbutiken, så denna gång kunde jag inte köpa billiga DVDer och TV-spel, utan fick driva omkring planlöst i de andra butikerna istället.
Vid "the point of no return" - den sista informationsskylten innan en lång rad korridorer som leder till den sidobyggnad som de flesta flyg avgår ifrån - stod det som vanligt en klunga resenärer och väntade på att deras flygs gatenummer skulle komma upp - först då kan man vara säker på att flyget verkligen avgår från den vanliga sidobyggnaden, och sedan springa iväg för att komma först i boardingkön. Om man ger sig av innan gatenumret kommit upp kan det hända att flyget visar sig avgå från en annan sidobyggnad, och då sitter man i klistret - ty i varje sidobyggnad visas endast information för de flyg som avgår från den delen, och avsaknad av information från ens flyg kan betyda antingen att informationen inte kommit upp än, eller att man är i fel sidobyggnad.
Jag bestämde mig för att vara lite våghalsig, och gav mig av mot den vanliga sidobyggnaden några minuter innan informationen skulle komma upp. Dock spanade jag först in några svenskar som stod vid "point of no return", så att om jag skulle behöva vända tillbaks för att försäkra mig om att jag inte var på fel plats, så skulle jag kunna vända igen om jag mötte dessa svenskar. När jag kom fram till sidobyggnaden var informationen uppe, men fem andra personer hade lyckats hitta fram till gaten innan mig! Jag var ändå ganska nöjd med resultatet, och några minuter senare dök de första av dem jag spanat in upp.
På flyget satt jag som vanligt längst bak till höger, och bredvid mig satte sig någon vars far visade sig vara den gymnasiemattelärare som jag gick till på högstadiet, och alltså i princip lärde mig allt jag kan.
Flera gånger mot resans slut tittade jag ut genom fönstret och såg starka svepande ljus på marken, som jag först trodde var såna där starka sökljus som man ser på vissa byggnader i storstäder, men det visade sig bara vara reflektioner från månen.
Vi var menade att landa omkring 21.00, och flygbussen skulle inte avgå förrän närmare 24.00, så jag hade planerat att ta tåget hem istället. Eftersom vi landade tidigt hann jag köpa regionalbussbiljett i flygbussluckan för 26kr kontant och hoppa på en Länstrafiken-buss som gick till Nyköping Centralstation. (Hade vi landat senare hade jag lagt drygt 200kr på taxi). Sedan köpte jag en SJ-biljett Nyköping-Linköping för 143kr i en biljettautomat, och passade också på att nostalgera över området framför tågstationen, där jag bodde mellan ca 5 och 8 års ålder, innan jag hoppade på tåget.
Vi ankom Linköping 5 minuter tidigt, enligt min fars utsago.
Kommentarer