Hemkomst
Igår kväll tvättade och packade jag på tre timmar, och tidigt i morse släpade jag ner mina saker till förvaringen. Jag lämnade massor marginal för hemfärden idag, så jag satt ute och njöt av solen en timme på Parker's Piece vid flygbusshållplatsen och ytterligare en timme på Stansted vid flygbusshållplatsen där. (På vägen dit noterade jag att det fanns gratis WiFi på bussen, och sedan satt jag och surfade lite på iPad:en varje gång en buss stannade för att lasta av passagerare vid flygplatsen.)
På Stansted åt jag hoisinbiffäggnudlar, vilket jag har gjort några gånger tidigare. Denna gång åt jag också räkchips. Tillredningen går till såhär: Basmaten (ris / risnudlar / äggnudlar) ligger redan nerbäddad i en kartongask. De 12 olika fyllningarna man kan välja mellan ligger i olika grytor. Personalen slevar upp en av dem ovanpå basmaten, väger asken för att bekräfta, och stoppar sedan in den i en mikro på 90 sekunder. Under tiden maten värms betalar man, och på vägen ut tar man med sig en förpreparerad påse räkchips.
Som vanligt gick jag ifrån huvudterminalbyggnaden så fort gatenumret (48) kom upp på informationsskylten, men när jag anlände vid byggnaden som huserar gate 40-59 någon minut senare hade det redan ändrats till nummer 40. Vid gaten tjuvlyssnade jag på personalen som talade bakom ryggen på mig, och fick reda på att planet denna gång skulle bära ca 150 passagerare (det finns plats för knappt 200) och 50 incheckade väskor.
Vi landade som vanligt lite tidigt, närmare bestämt 10 minuter tidigt. Denna gång tog avstigningsproceduren endast 15 minuter, så jag hann med den tidigare flygbussen, som avgick 10 minuter efter ordinarie landningstid. Dock väntade den fem minuter extra så att de flesta från mitt flyg hann med ändå, och det var ett ganska klokt val för antalet passagerare ökade från 7 till 20 under denna väntan.
Några minuter innan vi åkte hörde jag en medpassagerare säga i sin mobiltelefon att bussresan skulle ta 80 minuter, vilket jag reagerade på eftersom det tar 50 minuter till Norrköping och 90 minuter till Linköping. På uppmaning från sin samtalspartner gick personen sedan fram till busschauffören och frågade, och gick prompt av och ställde sig i Stockholmsbusskön. Nästa gång jag hör någon uppge fel restid ska jag alltså påpeka att de kanske sitter på fel buss.
För mer än ca sju år sedan läste jag någonstans att förare av tunga fordon hjälper varandra vid omkörning genom att den omkörda föraren blinkar med helljusen när det omkörande ekipaget har kommit tillräckligt långt att det är säkert att byta tillbaks till högerfilen. (Jag vet att det har varit så lång tid eftersom jag observerade något som möjligen skulle kunna vara detta på vägen till Österrike.) Idag fick jag det äntligen bekräftat när flygbussen körde om en postenlastbil med släp.
När vi nästan var framme i Linköping kom jag på att jag glömt äta en liten låda pasta som jag köpt med mig från Stansted, men den slank snabbt ner.
På Stansted åt jag hoisinbiffäggnudlar, vilket jag har gjort några gånger tidigare. Denna gång åt jag också räkchips. Tillredningen går till såhär: Basmaten (ris / risnudlar / äggnudlar) ligger redan nerbäddad i en kartongask. De 12 olika fyllningarna man kan välja mellan ligger i olika grytor. Personalen slevar upp en av dem ovanpå basmaten, väger asken för att bekräfta, och stoppar sedan in den i en mikro på 90 sekunder. Under tiden maten värms betalar man, och på vägen ut tar man med sig en förpreparerad påse räkchips.
Som vanligt gick jag ifrån huvudterminalbyggnaden så fort gatenumret (48) kom upp på informationsskylten, men när jag anlände vid byggnaden som huserar gate 40-59 någon minut senare hade det redan ändrats till nummer 40. Vid gaten tjuvlyssnade jag på personalen som talade bakom ryggen på mig, och fick reda på att planet denna gång skulle bära ca 150 passagerare (det finns plats för knappt 200) och 50 incheckade väskor.
Vi landade som vanligt lite tidigt, närmare bestämt 10 minuter tidigt. Denna gång tog avstigningsproceduren endast 15 minuter, så jag hann med den tidigare flygbussen, som avgick 10 minuter efter ordinarie landningstid. Dock väntade den fem minuter extra så att de flesta från mitt flyg hann med ändå, och det var ett ganska klokt val för antalet passagerare ökade från 7 till 20 under denna väntan.
Några minuter innan vi åkte hörde jag en medpassagerare säga i sin mobiltelefon att bussresan skulle ta 80 minuter, vilket jag reagerade på eftersom det tar 50 minuter till Norrköping och 90 minuter till Linköping. På uppmaning från sin samtalspartner gick personen sedan fram till busschauffören och frågade, och gick prompt av och ställde sig i Stockholmsbusskön. Nästa gång jag hör någon uppge fel restid ska jag alltså påpeka att de kanske sitter på fel buss.
För mer än ca sju år sedan läste jag någonstans att förare av tunga fordon hjälper varandra vid omkörning genom att den omkörda föraren blinkar med helljusen när det omkörande ekipaget har kommit tillräckligt långt att det är säkert att byta tillbaks till högerfilen. (Jag vet att det har varit så lång tid eftersom jag observerade något som möjligen skulle kunna vara detta på vägen till Österrike.) Idag fick jag det äntligen bekräftat när flygbussen körde om en postenlastbil med släp.
När vi nästan var framme i Linköping kom jag på att jag glömt äta en liten låda pasta som jag köpt med mig från Stansted, men den slank snabbt ner.
Kommentarer