pelli

I morse blev jag lite förvånad när landskapet utanför flygbussen gick från grått till vitt. På Skavsta föll det blötsnö, och fönstret vid min favoritplats (längst bak till höger) blev täckt med ett lager snö (som dock blåste bort vid starten). Jag var glad över vädret, för det innebar att jag återigen fick bevittna en avisning. Jag noterade att avisningsvätskan var orange, och funderade på ifall det var så främst för att appliceraren skulle kunna se var han/hon hade applicerat. Dock blev jag lite ledsen över att det var så molnigt att jag bara fick en liten skymt av Linköping från ovan.

Min någorlunda jämnåriga sätesgranne var lite nervös över att flyga för första gången. Det fick mig att undra över hur många ombord det var som flög för första gången. Jag gav mig genast in på en överslagsberäkning (som småningom utmynnade i "om alla flyger i genomsnitt 50 gånger per liv, så flyger var 50:e person ombord för första gången"), medan min medpassagerare gav ett mycket enklare approximativt svar: "barnen". (Med mindre påhittad statistik: varje år omsätts 1% av sveriges befolkning på 9 miljoner medan ca 27 miljoner flygresor genomförs, så det är 27/(0.01*9) = 300 snarare än 50. Dock är det nog så att de som flyger mest inte flyger Ryanair...)

Vi spelade Dots and Boxes, och jag kom på att man kunde underlätta poängräkningen och öka spänningen genom att skriva sin aktuella poäng i rutorna man tog (istället för bara något som identifierar vems rutan är), förutsatt att man använder pennor som ser olika ut. Jag fick även reda på att den engelska leken "Sardines" (där en person gömmer sig, resten letar, och när man hittar gömstället så klämmer man in sig själv med) existerar i Sverige också, men under okänt namn.

Efter landningen på Stansted ställde sig de flesta i de långa köerna framför den manuella passkontrollen, medan jag snabbt gled igenom chip-passkontrollen. Jag blev därmed den första att få tag i sin väska från bagagebandet, och sedan sprang jag raka vägen till tåget. På vägen hamnade jag jämsides med en annan springande resenär, och vi utbytte ett leende. När vi äntligen fick tåget i sikte hade vi redan missat avgångstiden, men vi hade två till springande passagerare framför oss, och konduktören släppte på oss allihop.

Jag tog en taxi från tågstationen till Burrell's Field, och fick reda på att det ruskiga vädret inte alls var bra för affärerna - ty folk var ändå inte mer villiga att åka taxi, men däremot blev det mer trafik på de redan hårt belastade vägarna i Cambridge. Jag kom fram lagom till lunch, och allt som allt tog resan sex och en halv timme.