pelli

Visst är det självklart att landet som "Canadians" kommer ifrån heter "Canadia"? Detta blir ännu mer uppenbart om man läser texten till landets nationalsång, ""O Canada"". Landets namn omnämns fyra gånger, och varje gång har man skjutit in ett "O" framför landets påstådda namn "Canada" för att dölja det faktum att en stavelse saknas. Här är den riktiga versionen:

Canadia! Our home and native land!
True patriot love in all thy sons command.
With glowing hearts we see thee rise,
The True North strong and free!
From far and wide,
Canadia, we stand on guard for thee.
God keep our land glorious and free!
Canadia, we stand on guard for thee.
Canadia, we stand on guard for thee.

För några veckor sedan visade jag årets SMT-vinnare runt stan, och vi gick bland annat till Grafton, ett köpcentrum som ligger ungefär 15 minuter bort (oavsett vad man mäter ifrån). På en sidogata hittade vi en massa (>= 5) välgörenhetsbutiker, men jag var främst intresserad av kinesaffären vi fann, eftersom alla andra kinesaffärer jag känner till ligger på Mill Road, en halvtimme bort från allt.

Nyligen gick jag till kinesaffären och köpte hem bland annat några påsar snabbnudlar av det märke som jag fötts upp på. Jag åt just ett paket till middag och det var ganska nostalgiskt.

Jag valde ett paket med en smak som jag aldrig sett förut:
"Shoyu tonkotsu flavour" / "Shoyu arôme tonkotsu" / "醬油豬骨湯味"
Detta måste vara första och sista gången som jag utav de tre språken engelska, franska och kinesiska förstår det sistnämnda bäst (mest för att de kritiska orden "soja" och "grisbenssoppa" har transkriberats istället för att översättas från japanska till de västerländska språken).

En annan sak jag aldrig sett förut är tillagningsinstruktionerna:
1. Add noodles into 500ml of boiling water and cooking [sic] for 3 minutes. Add soup base and seasoning sauce into bowl in advance.
2. Remove from heat. Pour hot water into bowl to melt soup base and seasoning sauce, then add noodles.
3. Finally, stir well and serve

Vad jag minns från min ungdom sade instruktionerna att man skulle tillsätta kryddorna och smaksåserna i kastrullen i slutet, innan man häller upp nudelsoppan, vilket torde vara nästan ekvivalent ur matlagningssynpunkt jämfört med detta. Det är oklart huruvida det varma vattnet i steg två åsyftar nudelsoppesoppan eller varmt rent vatten, men oavsett vilket verkar det som att enda syftet med kryddmanövern är att undvika att smutsa ner kastrullen med oljig sås.

Instruktionerna inspirerade mig att tillämpa följande tillagningsprocedur istället:
1. Starta en vattenkokare och en nästan tom kastrull på spisen. Placera kryddorna och såsen i matskålen.
2. Häll det mesta av det kokande vattnet i kastrullen tillsammans med nudlarna, och resten i matskålen.
3. Rör om i matskålen så att kryddorna löser sig i det lilla vattnet medan nudlarna kokar.
4. Häll av nudelvattnet, och häll nudlarna i matskålen. Tillsätt kallvatten tills önskad mängd soppa fås.

Detta löser det mest grundläggande problemet i nudelkokning, nämligen att det blir för mycket soppa eftersom man måste ha tillräckligt mycket vatten i kastrullen för att få nudlarna kokta. Istället fick jag nu en nudelsoppa med väldigt koncentrerad smak, och i lagom temperatur för att genast kunna sörplas ner

Idag gick jag till tandläkaren för rutinkontroll. De hade byggt om och moderniserat, så nu möts man vid ankomst av en dator som man ska mata in sitt personnummer i, ungefär som på bilprovningen.

En annan skillnad är att de nya undersökningsrummen inte är sammankopplade med små rum emellan. Förr när jag tog röntgenbilder gick tandhygienisten ut i sidorummet (för att inte utsättas för strålningen) och tryckte på en knapp på väggen där för att ta bilden. Nu sitter det en låda på väggen vid den enda dörren, och när det är dags att ta bilden går tandhygienisten ut i korridoren med en fjärravtryckare kopplad till lådan via en lång sladd.

Denna gång var för övrigt första gången på länge som jag lyckats hålla tandstenen borta (förutom under där metalltråden brukade sitta).

På vägen hem passade jag på att tvätta bilen på OKQ8. Det var tre bilar före mig i kön, och varje bil tog nästan exakt 10 minuter att tvättas. Jag valde "renast"-programmet, och det såg ut som att biltvätten gjorde följande under de fem svepen fram och tillbaka:
1a. Skanning (+avfettning?)
1b. Avfettning
2a. Spol från sidan
2b. Spol uppifrån
3a. Borstning + hjultvätt
3b. Borstning
4a. Spol från sidan
4b. Spol uppifrån
5a. Tork
5b. Tork

Under fas 5a roterande den horisontella borsten fast i högsta läget så att den inte nuddade bilen. Jag undrar om syftet med detta var att stänka lite extra vatten på bilen, eller att skaka av borsten inför nästa användning.

I morse cyklade jag runt och uträttade ärenden på stan. Eftersom jag skaffat cykel i England var jag lite orolig för att jag skulle råka cykla över på fel sida av vägen då och då, men det var inga problem. Tydligen vet jag undermedvetet vilket land jag är i (inte så svårt med tanke på att alla vägar är dubbelt så breda här), och cyklar automatiskt på rätt sida. Men jag har inte lyckats internalisera vilken sida alla andra cyklar/kör på, så jag måste tänka efter varje gång jag kommer till en korsning!

Något som var mycket mer ovant är att min svenska cykel har någon sorts fjädring i utväxlingen, medan min brittiska cykel med urspårningsväxlar är helt styv. Jag har alltså vant mig vid att känna ett hack av att frihjulet kopplar in när jag börjar trampa igen efter att ha rullat en bit, men nu känns det som att jag trampar i sirap istället.

Det största problemet var dock att min frambroms är mycket svagare här. I England, där jag har två handbromsar och ingen fotbroms, har jag vant mig vid att sätta fötterna i marken innan cykeln stannat helt och bromsa in sista biten för hand. Först nu med en värdelös handbroms har jag insett hur fort jag faktiskt rullar när jag sätter fötterna i marken. Jag provade att justera frambromsen när jag kommit hem, och insåg att bromsklossarna var helt utslitna. Min pensionerade granne som satt ute och solade lånade mig ett par nya, så nu fungerar cykeln förhoppningsvis finfint.

För övrigt är det varmare i Sverige än i England just nu. Det är ungefär samma temperatur, men solen (som aldrig tittar fram i England) ligger på så att det nästan blir för varmt med vinterjacka här.

Idag åkte jag hem till Linköping från Cambridge som PhD-student för första gången. De enda skillnaderna detta egentligen innebär är att jag inte sticker så fort terminen slutar, och att jag kan lämna rummet som det är istället för att packa ner alltid i lådor för att släpas ner till ett förråd. Dock var resan annorlunda på många andra sätt.

Jag tog som vanligt 17.40-flyget från Stansted, men denna gången tyckte jag inte att busstiderna passade, så jag tog tåget från Cambridge istället. Det var ganska smidigt, bortsett från att det alltid ligger en osäkerhetsfaktor i hur lång kön till biljettautomaterna (som delas mellan folk som hämtar ut förköpta biljetter och folk som tar god tid på sig att grubbla över vilken biljett de ska köpa) är på tågstationen, så man måste se till att ha extra tidsbuffert. Jag var dessutom inställd på att äta lunch i Hall, så för att vara säker på att inte missa flyget tog jag en buss från centrum till tågstationen. I framtiden kommer jag kunna hoppa på bussen några hundra meter från mitt rum.

På Stansted var två saker annorlunda: (1) WHSmith hade höjt priserna på mat och dryck, så denna gång köpte jag min Hoisin Duck Wrap från Pret a Manger istället, och jag blev väldigt positivt överraskad. (2) Video- och spelkedjan HMV hade gått i konkurs och återuppstått utan att återuppliva flygplatsbutiken, så denna gång kunde jag inte köpa billiga DVDer och TV-spel, utan fick driva omkring planlöst i de andra butikerna istället.

Vid "the point of no return" - den sista informationsskylten innan en lång rad korridorer som leder till den sidobyggnad som de flesta flyg avgår ifrån - stod det som vanligt en klunga resenärer och väntade på att deras flygs gatenummer skulle komma upp - först då kan man vara säker på att flyget verkligen avgår från den vanliga sidobyggnaden, och sedan springa iväg för att komma först i boardingkön. Om man ger sig av innan gatenumret kommit upp kan det hända att flyget visar sig avgå från en annan sidobyggnad, och då sitter man i klistret - ty i varje sidobyggnad visas endast information för de flyg som avgår från den delen, och avsaknad av information från ens flyg kan betyda antingen att informationen inte kommit upp än, eller att man är i fel sidobyggnad.

Jag bestämde mig för att vara lite våghalsig, och gav mig av mot den vanliga sidobyggnaden några minuter innan informationen skulle komma upp. Dock spanade jag först in några svenskar som stod vid "point of no return", så att om jag skulle behöva vända tillbaks för att försäkra mig om att jag inte var på fel plats, så skulle jag kunna vända igen om jag mötte dessa svenskar. När jag kom fram till sidobyggnaden var informationen uppe, men fem andra personer hade lyckats hitta fram till gaten innan mig! Jag var ändå ganska nöjd med resultatet, och några minuter senare dök de första av dem jag spanat in upp.

På flyget satt jag som vanligt längst bak till höger, och bredvid mig satte sig någon vars far visade sig vara den gymnasiemattelärare som jag gick till på högstadiet, och alltså i princip lärde mig allt jag kan.

Flera gånger mot resans slut tittade jag ut genom fönstret och såg starka svepande ljus på marken, som jag först trodde var såna där starka sökljus som man ser på vissa byggnader i storstäder, men det visade sig bara vara reflektioner från månen.

Vi var menade att landa omkring 21.00, och flygbussen skulle inte avgå förrän närmare 24.00, så jag hade planerat att ta tåget hem istället. Eftersom vi landade tidigt hann jag köpa regionalbussbiljett i flygbussluckan för 26kr kontant och hoppa på en Länstrafiken-buss som gick till Nyköping Centralstation. (Hade vi landat senare hade jag lagt drygt 200kr på taxi). Sedan köpte jag en SJ-biljett Nyköping-Linköping för 143kr i en biljettautomat, och passade också på att nostalgera över området framför tågstationen, där jag bodde mellan ca 5 och 8 års ålder, innan jag hoppade på tåget.

Vi ankom Linköping 5 minuter tidigt, enligt min fars utsago.

Efter att ha väntat på rätt tillfälle i två månader gick jag idag slutligen till fotobutiken för att beställa bilder från min graduering. Till min stora förvåning behövde jag inte vänta en månad på leverans som det stod på blanketten, utan jag fick fotona utskrivna på plats på några minuter i den två meter långa industriella fotoskrivaren som stod i ett hörn av den lilla affären.

Inför de superlånga rulltrapporna mellan Arlanda Express underjordsstation och Arlandas överjordsbyggnad får man se en varningsvideo som uppmanar en att placera sin väska på steget ovanför en själv i rulltrappan, för att minimera risken att väskan vid en kontrollförlust glider iväg nerför trappan i hög hastighet.

Tydligen sker väskincidenter i rulltrapporna några gånger om året, och i april fick någon ett ben avslaget. Då undrar jag förstås hur man bäst agerar om man upptäcker en skenande resväska på väg mot en i hög fart. Försöka att hoppa i rätt ögonblick? Häva sig upp över väskan med hjälp av handledarna (om inte rulltrappan är för bred)? Ta sig upp på en av handledarna?

Idag fyllde en kompis år så vi åt pizza och såg Skyfall på bio. Det var lite ovant att få biljetten riven vid entrén och sedan få gå obevakad till rätt salong, men den största skillnaden mot mina tidigare bioerfarenheter var att det visades reklam i en hel halvtimme innan själva filmen började. Det verkar alltså lagom att satsa på att komma 15-20 minuter "sent" i framtiden. Vår grupp på 10 personer utgjorde ungefär en tredjedel av publiken i salongen med en kapacitet på 400, antagligen på grund av att det var vardagskväll och icke-terminstid.

I förrgår lade min mobil av, efter att jag ärvt den från min far i vintras och använt den i nästan ett år. Det är skärmbelysningen som inte längre fungerar, så mobilen är nästan omöjlig att använda förutom inomhus med stor möda för att få till rätt betraktningsvinkel.

Eftersom jag behövde mobilen igår så införskaffade jag mig snabbt en ny mobil - en Samsung GT-E2121B för £4.95 + £10 påladdning av ett Vodafone-kontantkort som jag kan använda, sälja, eller slänga - det är billigare att köpa en (icke-operatörslåst!) mobil med ett kontantkort och kasta kontantkortet i sjön än att endast köpa själva mobilen. Jag är förvånansvärt nöjd med mobilen jämfört med mina två tidigare.

Alla tre:
+++ Kan ringa och SMSa
+++ Inte touchscreen (det är på tok för jobbigt att sikta med fingrarna!)
+++ Multitap (samt T9)
++ Alarm (minst 5) och anteckningar.

Samsung GT-E2121B (150kr):
+++ När mobilen är knapplåst och man trycker på en knapp lyser skärmen genast upp och visar hur många missade samtal och SMS man har.
++ SMS-mottagelsebekräftelsen kommer som ett SMS tillbaka.
- Kameran är endast 640x480 px = 0.3 Mpx.
- Milt bruten engelska, exempelvis "clear" för radera (en symbol, inte hela texten!), "Activation: On/Off" för saker som kan vara på eller av.
- Kabel för att koppla till datorn måste köpas till (men vad skulle jag ha den till?).
-- Ingen dedikerad radera-tangent. Istället varierar höger mjuk-knapp mellan att vara "back" och "clear", vilket är farligt.
-- För att låsa upp mobilen måste man hålla inne "*" i någon sekund, vilket tar mer tid än att exempelvis trycka på två olika knappar som på de andra mobilerna.
-- Auto-knapplåsfunktionen har bara en förinställd väntetid, som är för kort (10 sek).

Nokia E75 (>2000kr?):
++ Obegränsat antal alarm.
+ Även QWERTY-tangentbord.
- Ingen timer/tidtagarur förinstallerad.
--- För att se om man har missat något SMS måste man trycka på två knappar för att låsa upp mobilen, och sedan vänta på att "upplåst"-meddelandet ska försvinna, som lägligt nog täcker undre halvan av skärmen där nytt-SMS-symbolen är.
--- SMS-mottagelsebekräftelsen består av en popup som försvinner efter några sekunder, och visas ibland inte alls. Det gäller alltså att stirra oavbrutet på mobilen om man vill försäkra sig om att ett SMS kommit fram.

SonyEricsson k800i (2500kr?):
+++ När mobilen är knapplåst och man trycker på rätt knapp (iirc) visas hur många missade samtal och SMS man har.
++ Kameran startas när man öppnar kameraluckan, istället för att man ska behöva rota sig fram i en meny.
++ I multitap visas en lista på alla aktuella symboler som cyklas igenom, så att man trycka sig fram snabbt när man är långt borta men ändå är beredd på att stanna när man kommer fram (istället för att behöva trycka, titta att det inte är rätt symbol än, trycka, titta att det inte är rätt symbol än, ...).
++ SMS-mottagelsebekräftelsen poppar upp som ett meddelande, och sparars som statusinformation på det skickade SMSet.
--- Navigeras med joystick, som ganska snart blir slapp och så småningom trasig vilket gör mobilen obrukbar.

Nu när jag är PhD-student har jag tilldelats ett rum i studentkorridor som ägs av Trinity men ligger lite längre bort (15 min gångväg) från själva colleget. Här ska jag bo åtmistone ett år i sträck utan att tömma ur rummet och åka hem till sverige på månadslånga lov, så det känns för första gången som att jag har flyttat in någonstans, även om jag inte riktigt har flyttat ut hemifrån.

Jag är nu ansvarig för all städning själv, men jag kan fortfarande gå till collegets matsal för mat om jag tycker att det är värt färden. Jag brukar gå på helgerna, och några middagar i veckan. Vardagsluncherna tillagar jag en gång i veckan i stor mängd och fryser ner.

Jag har ett jättestort kök, som innehåller dubletter av allt (förutom skinnsoffan och -fåtöljen, som det bara finns en av var), eftersom det delas av 10 pers. Dock har några av mina grannar för vana att lämna disk stående i diskhoarna flera dagar i sträck, samtidigt som många helt saknar vana att ställa undan disk som har torkat, så ibland blir det trångt trots att jag är ensam i det dubblerade köket.

Mitt rum är mindre än förr, men tillräckligt stort att jag får plats med alla mina saker. Jag är lite irriterad på att min stol har två skruvar som sticker upp genom dynan, att mitt rum inte har några andra sittplatser, att mitt skrivbord är för litet, och att min byrå är ineffektiv (alla 4 lådor är 14cm höga på utsidan men bara 9cm på insidan - med färre lådor skulle jag åtminstone få plats med högre saker och få mer användbar höjd totalt eftersom höjdslöseriet är en fast mängd - 5cm - per låda), men jag är nöjd med vägghyllan som har massor av plats och sängens dra-på-lakan.

Gårdagens resa från Linköping till Cambridge var ganska ordinär.

Vid säkerhetskontrollen på Skavsta tog jag som vanligt ut mitt läppcerat och lade det i en back eftersom det liksom vätskor måste visas upp separat. Kontrollanten frågade sedan "har du några vätskor förutom den där?" vilket jag tyckte lät roligt eftersom det antydde att ceratet var en vätska, även om jag vid tidigare kontroller gjort nästan samma sak genom att på frågan "har du några vätskor?" svara "bara den här" och hålla upp läppceratet.

Väl i luften märkte jag att Ryanair tagit bort alla fönsterluckor, så nu gäller det verkligen att sätta sig på rätt sida av planet för att slippa få störande sol på sig hela resan. Att det är molnigt hjälper ju inte, eftersom man flyger ovanför molnen.

Under färden berättade en av piloterna att vi flög på elva (och en halv?) kilometers höjd, vilket jag tyckte lät ganska högt, så jag tittade upp för en gångs skull och blev förvånad över hur mörkt blå himlen var. Att himlen är mörkare på hög höjd beror förstås på att det är mindre atmosfär ovanför en som kan reflektera solens ljus.

När jag kom fram till tågstationen i Cambridge såg jag för första gången en kö av människor som väntade på taxibilar istället för en kö av taxibilar som väntade på människor, så jag valde att gå in till stan istället för att ta en taxi som ursprungligen planerat. Jag vet inte om anomalin var en ren slump eller om det berodde på att det var lördag och/eller början på studieåret.

Idag stötte jag på notbussen, som är i stan en septembertisdag varje år.

Jag skulle egentligen besöka min fars favoritfrisör imorgon, men det fanns inte tid då så jag bokade tid idag istället. På vägen dit hade jag ett bussbyte på 10 minuter, och råkade då få syn på notbussen, som stod parkerad utanför musikskolan (numera kulturskolan) som vanligt. På vägen tillbaks från frisören gjorde jag ett längre uppehåll (en dryg timme) och tittade igenom bussens piano- och sångsortiment (de bästa pop-pianonoterna finns inte på pianohyllan, utan ligger gömda som ackompanjemang i audition-sångböcker), men jag fann inget som både föll mig i smaken och inte behövde beställas.

I Phantom of the Opera ska man hålla sin hand i ögonhöjd för att undvika att bli strypt av fantomens snaror. Det kan också vara bra att göra när man cyklar i Linköping, så man inte blir halshuggen av uppspända linor.

När jag minns mina drömmar i efterhand brukar jag komma ihåg vad som sades, men sällan vilka ord som användes. Jag minns heller inte språket dialogerna fördes på, så jag har alltid undrat vilket språk jag drömmer på. Tre tänkbara alternativ är att jag alltid drömmer på samma språk (exempelvis svenska, som jag är uppväxt med, eller engelska, som jag använder mest nuförtiden), att jag alltid drömmer på rätt språk (det språk jag skulle ha använt i motsvarande situation i verkligheten), eller att jag inte drömmer på något språk alls (dialogerna sker genom telepati utan ord).

I morse mindes jag dock för första gången några enstaka ord (fetstilade nedan) från en dröm. Drömmen löd som följer ("//" betecknar det klassiska dröm-hoppet):

Mina vänner JDL och MDF från Cambridge ska äta på restaurang, men tillagar maten själva. De kommer till spisen med var sin cylinderformad salladsskål av glas med pannkakssmet i. En av dem ställer sin cylinder i stekpannan och smeten blir nästan omedelbart till pannkaka. // En pannkaka blir misslyckad - smeten är för lös. // Vi sitter vid matbordet. Jag ska hjälpa motverka lösheten genom att tillsätta mer mjöl. Dock är det inte längre smeten som ska åtgärdas, utan såsen till pannkakorna. Det står en bytta smör (typ Lätta) på bordet, med ca 1/3 bortgrävt från ena sidan. De säger att det är grekiskt smör (jag kan inte minnas ifall de sa "greek butter" eller "grekiskt smör"). Jag tillsätter lite mjöl och rör om med en smörkniv. // Smöret är omrört, och jag går bort till spisen för att hämta en kastrull med smält smör, som också ska hällas på pannkakorna. // Jag är tillbaka vid bordet och frågar hur min smör/mjöl-blandning blev. MDF svarar "Det bjöd". // JDL säger att de ska turista i London. Jag föreslår att de gör det genom att åka kollektivtrafik runt stan - tydligen ska dagpass vara kanska lönsamt att köpa. JDL tycker att man inte kan se så mycket från tunnelbanan, men jag svarar att det också ingår överbana.

Tack vare de absurda orden vet jag nu alltså att jag talat svenska med britter i en dröm. Det är något förvånande, eftersom jag det senaste året tvärtom har talat så mycket engelska att det nästan spiller över på min svenska. Det vore intressant att få mer data om vad för språk jag talar i mina drömmar, men det är svårt att få ett objektivt urval - särskilt eftersom de flesta drömmarna glöms bort innan man vaknar.

Nyss smällde det i en bildörr och så ringde någon på dörren. Vem kunde det vara?
* Kompisar? Nej, de kör inte bil.
* Vuxna bekanta? Nej, de har sällan anledning att besöka mig dagtid då mina föräldrar inte är hemma.
* Varuleverans? Nej, vi har inte beställt något.
* Dörrknackande försäljare/missionärer? Nej, de brukar vandra från dörr till dör.
* Engelska/irländska asfaltsskojare? Bingo! (De kör runt i området och spejar efter trasiga uppfarter, och sedan knackar de på och erbjuder tvivelaktiga tjänster till ett tvivelaktigt pris.)

Därmed var jag beredd på att prata brittiska redan innan jag öppnade dörren.

Här är fler observationer från England:

* På alla parkeringar vi sett kan man bara betala för ett helt antal timmar. Automaten ger därmed växel om man exempelvis stoppar in mynt motsvarande 2,5 timmar.

* I Magna Carta-rummet i Salisbury Cathedral är det förbjudet att fotografera, och förbudsskyltarna påpekar specifikt att även fotografering med mobiltelefon är otillåtet.

* Utanför Windsor passerade vi ett par tvillingrondeller, och ytterligare två avlånga rondeller.

* M25 (ringmotorvägen runt London) och M4 (den huvudsakliga motorvägen västerut) möts i en korsning med 4 våningar.

Nu är vi dock äntligen tillbaka i högertrafikens Sverige.

Idag har vi åkt en massa bil i England, och jag har observerat följande:

* Det finns tre vägtyper, med var sin standardhastighet: Stadsväg (30 mph / 48 kph), landsväg med mötande trafik (60 mph / 97 kph), samt landsväg utan mötande trafik (70 mph / 113 kph). Hastighetsbegränsningen indikeras med skyltar och/eller vägmarkering endast när den inte överensstämmer med standardhastigheten, vilket förekommer exempelvis när en landsväg passerar en mindre ort. I sådana fall påminns föraren väldigt ofta (ca var 200:e meter) om att så är fallet. Efter en sträcka med avvikande hastighet markerar en cirkulär skylt med ett diagonalt streck återgång till standardhastighet.

* Det finns väldigt många fartkameror, som ser ut som gula lådor. Det finns också hastighetsmätare som drivs av en liten vindsnurra och två solpaneler. När man kör för fort förbi dessa tänds en stor skylt som visar hastighetsbegränsningen och texten SLOW.

* På en motorväg utanför London fanns variabla hastighetsbegränsningar. Stora skyltar ovanför vägbanan visade olika hastigheter beroende på trafikläget. Vi hamnade i några trafikstockningar, och råkade ut för trafikvågor.

* Den typiska landsvägen i England är tvåfilig med många rondeller. På ett ställe körde vi igenom en (konstruktion som i praktiken var en) extremt avlång rondell.

På graduationsmiddagen igår bestod förrätten bland annat av hela räkor. De flesta manöverade bort skalet med antingen bestick eller händer för att komma åt själva köttet, men en av oss åt upp hela räkan med skal och allt.

Han kallade sig själv allätare, och då kom jag att undra ifall det är ett sammanträffande att "omnivor" börjar på samma tre bokstäver som "omnomnom".

I morse graduerade jag, på samma sätt som många av mina klasskamrater graduerade förra året.

På morgonen samlades vi för att ta ett gradueringsfoto på gräsmattan i Nevile's court, och sedan visade Praelectorn i Hall hur vi skulle göra under ceremonin:
1. Gå fram fyra och fyra med honom.
2. Ta tag, med högerhanden, i var sitt av Praelectorns högerhangsfingrar (ej tummen).
Praelectorn säger något på latin.
3. Släpp taget om Praelectorns fingerar, och en och en:
4. Gå fram till Mastern, sitt ner på knä, och sträck fram händerna, knäppta, mot honom.
Mastern säger något på laten.
5. Stå upp, tag ett steg tillbaka, buga/nig, och gå ut.

Jag tyckte det var ganska många moment att komma ihåg (av de 13 personerna framför mig var det en som glömde använda högerhanden och en som nästan glömde buga), så jag koncentrerade mig innerligt på att få det rätt, och märkte inte ifall jag fick min examen i treenighetens namn eller inte.

En sak vi inte blev instruerade att göra var att kontrollera undersidorna av våra skor, som visas upp för hela församlingen när vi knäböjer för Mastern. Tydligen hade gästerna fått se både prislappar och hål idag.