Grenoble 4a
ILL
På morgonen visade en ryss mig runt på nivå D, där man hanterar bränslet samt gör vissa experiment. Ett bränsleelement körs under 50 dagar, och sedan tar det två veckor att byta ut det och starta om reaktorn. Bränslet - höganrikat och därmed bombvänligt uran - kommer till anläggningen med militäreskort under högsta hemlighet, och ställs sedan undan i något hörn tills det ska sättas in (det är inte radioaktivt).
Vid slutet på cykeln, efter att drygt hälften av det klyvbara uranet klyvts, lyfter man upp det använda bränsleelementet och förflyttar det under vatten till lagringsbassängen som normalt är avskiljd från reaktorbassängen med två portar. Där får bränsleelementet stå i ungefär två år (och därmed i sällskap med ungefär 10 andra), medan de mest aktiva fissionsprodukterna avklingar. Därefter förs det in i en maskin i änden på lagrinsbassängen och skärs upp i mer lätthanterliga bitar som sedan transporteras bort.
Eftersom reaktorn varit avstängd en längre tid nu fick jag tyvärr inte se någon Cherenkovstrålning, vare sig från själva reaktorn eller det använda bränslet.
Ryssen hade sin egen teori om varför ILL efter 40 år fortfarande är världens bästa neutronkälla - man är helt enkelt på gränsen till vad som är möjligt med enkel/billig teknologi, och det finns inte behov av en till reaktor av liknande storlek i världen. Den begränsande faktorn är kylningen - mer neutroner skulle kräva mer effekt, men man pumpar redan kylvattnet i 20 m/s för att undvika förångning och instabilitet och det är svårt att öka hastigheten ytterligare.
Ultrakalla neutroner
En häftig sak man gör på nivå D är att tillverka ultrakalla neutroner: Från reaktorn går ett böjt neutronrör upp till en stor tank vid bassängkanten. I reaktor-änden på röret sitter en behållare med flytande deuterium (ca 20 K), så att de neutroner som studsar in i neutronröret har väldigt låg energi. De långsammaste neutronerna som lyckas ta sig in i röret genom änden har en hastighet på ca 15 m/s, och på vägen upp saktar de ner ytterligare och böjs av av röret in i tanken (medan snabbare neutroner och gammastrålning fortsätter rakt uppåt, ut genom röret).
Neutronerna som når tanken har tillräckligt låg hastighet för att studsa mot neutronrörets väggar när de kommer in nästan parallellt, men de åker fortfarande rakt igenom ifall de kommer in vinkelrätt mot väggen. Därför sitter det ett roterande skovelhjul vid inloppet till tanken, så att de inkommande neutronerna studsar mot skovelbladen och bromsas in ytterligare. Tack vare att hjulet roterar i samma riktning som neutronerna blir hastighetsskillnaden tillräckligt liten för att neutronerna ska studsa mot istället för att åka rakt igenom bladen.
Efter dessa tre enkla metoder - gravitationell inbromsning, avledning och studs mot medroterande skovelblad - får man neutroner med en hastighet på 5 m/s, vilket motsvarar en temperatur i storleksordningen millikelvin. Detta är tillräckligt långsamt för att de ska bete sig som en gas, dvs om man stoppar dem i en behållare så studsar de omkring där inne istället för att åka ut genom väggarna. Dock har gasen väldigt låg densitet - 50 neutroner per kubikcentimeter.
Lunch
ILL sponsras huvudsakligen av Frankrike, UK och Tyskland, som vardera står för 25% av budgeten. Därmed har man också tre direktörer, varav den tyska för närvarande är huvuddirektör, och bjöd mig, tysken från igår, och ryssen från idag på lunch. Vi tog maten från den vanliga matsalen (och jag tog sallad, lasagne och en gräddig dessert), men intog den i ett separat rum.
Vi diskuterade bland annat uranfrågan (igen). Ryssland var tidigare medlem (dvs sponsor) i ILL, men de betalade inte i pengar, utan i uran. Dock drog de sig ur för några år sedan, och tydligen har de nu lovat USA att inte exportera höganrikat uran ens till Tyskland eller Frankrike. Som sagt håller man på att försöka övergå till låganrikat uran, men ryssen tror att det inte kommer lyckas och att om man inte hittar en ny leverantör av höganrikat uran så kommer det innebära slutet för ILL. Alla tre tog dock institutets osäkra framtid med ro - det verkar som att de är vana vid sådant.
IN13
På eftermiddagen besökte jag IN13, som är en spektrometer i änden på ett av neutronrören. Instrumentet består huvudsakligen av en 2m hög och bred cylinder i tjock metall, som jag fick hjälpa till att skjuta på plats. Tack vare svävarfötterna, fästningsanordningar och markeringar var det inte så svårt att placera det rätt med nästan millimeterprecision, men innan dess spenderades en massa tid på att försöka få en klumpig elmanövrerad dörr rätt i öppningen till cylindern.
Note to self: Stay away from experiments. (Fast de som hade hand om instrumentet tyckte att krångel med experimentapparatur inte var värre än buggar i datorprogram.)
På morgonen visade en ryss mig runt på nivå D, där man hanterar bränslet samt gör vissa experiment. Ett bränsleelement körs under 50 dagar, och sedan tar det två veckor att byta ut det och starta om reaktorn. Bränslet - höganrikat och därmed bombvänligt uran - kommer till anläggningen med militäreskort under högsta hemlighet, och ställs sedan undan i något hörn tills det ska sättas in (det är inte radioaktivt).
Vid slutet på cykeln, efter att drygt hälften av det klyvbara uranet klyvts, lyfter man upp det använda bränsleelementet och förflyttar det under vatten till lagringsbassängen som normalt är avskiljd från reaktorbassängen med två portar. Där får bränsleelementet stå i ungefär två år (och därmed i sällskap med ungefär 10 andra), medan de mest aktiva fissionsprodukterna avklingar. Därefter förs det in i en maskin i änden på lagrinsbassängen och skärs upp i mer lätthanterliga bitar som sedan transporteras bort.
Eftersom reaktorn varit avstängd en längre tid nu fick jag tyvärr inte se någon Cherenkovstrålning, vare sig från själva reaktorn eller det använda bränslet.
Ryssen hade sin egen teori om varför ILL efter 40 år fortfarande är världens bästa neutronkälla - man är helt enkelt på gränsen till vad som är möjligt med enkel/billig teknologi, och det finns inte behov av en till reaktor av liknande storlek i världen. Den begränsande faktorn är kylningen - mer neutroner skulle kräva mer effekt, men man pumpar redan kylvattnet i 20 m/s för att undvika förångning och instabilitet och det är svårt att öka hastigheten ytterligare.
Ultrakalla neutroner
En häftig sak man gör på nivå D är att tillverka ultrakalla neutroner: Från reaktorn går ett böjt neutronrör upp till en stor tank vid bassängkanten. I reaktor-änden på röret sitter en behållare med flytande deuterium (ca 20 K), så att de neutroner som studsar in i neutronröret har väldigt låg energi. De långsammaste neutronerna som lyckas ta sig in i röret genom änden har en hastighet på ca 15 m/s, och på vägen upp saktar de ner ytterligare och böjs av av röret in i tanken (medan snabbare neutroner och gammastrålning fortsätter rakt uppåt, ut genom röret).
Neutronerna som når tanken har tillräckligt låg hastighet för att studsa mot neutronrörets väggar när de kommer in nästan parallellt, men de åker fortfarande rakt igenom ifall de kommer in vinkelrätt mot väggen. Därför sitter det ett roterande skovelhjul vid inloppet till tanken, så att de inkommande neutronerna studsar mot skovelbladen och bromsas in ytterligare. Tack vare att hjulet roterar i samma riktning som neutronerna blir hastighetsskillnaden tillräckligt liten för att neutronerna ska studsa mot istället för att åka rakt igenom bladen.
Efter dessa tre enkla metoder - gravitationell inbromsning, avledning och studs mot medroterande skovelblad - får man neutroner med en hastighet på 5 m/s, vilket motsvarar en temperatur i storleksordningen millikelvin. Detta är tillräckligt långsamt för att de ska bete sig som en gas, dvs om man stoppar dem i en behållare så studsar de omkring där inne istället för att åka ut genom väggarna. Dock har gasen väldigt låg densitet - 50 neutroner per kubikcentimeter.
Lunch
ILL sponsras huvudsakligen av Frankrike, UK och Tyskland, som vardera står för 25% av budgeten. Därmed har man också tre direktörer, varav den tyska för närvarande är huvuddirektör, och bjöd mig, tysken från igår, och ryssen från idag på lunch. Vi tog maten från den vanliga matsalen (och jag tog sallad, lasagne och en gräddig dessert), men intog den i ett separat rum.
Vi diskuterade bland annat uranfrågan (igen). Ryssland var tidigare medlem (dvs sponsor) i ILL, men de betalade inte i pengar, utan i uran. Dock drog de sig ur för några år sedan, och tydligen har de nu lovat USA att inte exportera höganrikat uran ens till Tyskland eller Frankrike. Som sagt håller man på att försöka övergå till låganrikat uran, men ryssen tror att det inte kommer lyckas och att om man inte hittar en ny leverantör av höganrikat uran så kommer det innebära slutet för ILL. Alla tre tog dock institutets osäkra framtid med ro - det verkar som att de är vana vid sådant.
IN13
På eftermiddagen besökte jag IN13, som är en spektrometer i änden på ett av neutronrören. Instrumentet består huvudsakligen av en 2m hög och bred cylinder i tjock metall, som jag fick hjälpa till att skjuta på plats. Tack vare svävarfötterna, fästningsanordningar och markeringar var det inte så svårt att placera det rätt med nästan millimeterprecision, men innan dess spenderades en massa tid på att försöka få en klumpig elmanövrerad dörr rätt i öppningen till cylindern.
Note to self: Stay away from experiments. (Fast de som hade hand om instrumentet tyckte att krångel med experimentapparatur inte var värre än buggar i datorprogram.)
Grenoble 3c
Turism
På morgonen åkte jag först spårvagn in till centrum, och sedan buss åt nordväst innan jag återvände till polygonen. Längs en tre hållplatser lång sträcka var det vägarbete så att bussen gick en annan väg, och då varnades det på LCD-displayen i bussen både innan och under omledningen. I övrigt varnas det regelbundet på alla skärmar i alla bussar för att linje 1 (söderut) och 3 (nordvästerut) kommer slås ihop till en ny linje 1. Det delades också ut flygblad denna morgon, som förklarade att det i framtiden skulle bli en spårvagnslinje av detta.
Den tyska forskare som visat mig runt på ILL under eftermiddagen skjutsade mig även in till tågstationen, och jag fick veta på vägen att "Grenoble" är en förvanskning av "Gratianopolis", efter den romerska kejsaren Gratianus. Sedan tog jag spårvagn och apostlahästar följt av linbana upp till bastiljen, och jag fick den goda överblick över Grenoble och bergen runtomkring som jag önskat mig.
De centrala delarna av staden ser ut ungefär som motsvarande i Paris, men i området kring mitt hotell finns modernare och högre hus, och mellan det och polygonen ser det ut som ett övergivet industriområde (som dock håller på att rivas). Uppe i bergen går det smala vägar kantande av tvåvåningsbetongvillor, som i Italien, men så fort det finns lite plan yta dyker fyrfiliga vägar och femvåningshyrehus upp.
I bastiljen irrade jag mig in på ett bergstruppsmuseum skött av en fransman med stark dialekt, och det slutade med att jag såg en interaktiv utställning (i betydelsen att varje gång man gick till nästa utrymme startade en videoprojektor parallellt med ett ljudspår i apparaten jag hade runt halsen) om franska bergstruppers betydelse i såväl dagens Afghanistan etc. som andra världskriget (franska motståndsrörelsen) och tidigare krig.
Efter att ha konstaterat att det enda Grenoble har som anses vara värdigt att tryckas på ett vykort är linbanan gav jag upp idén att köpa vykort, och åkte ner igen.
Nästa anhalt var bokaffären fnac, där jag köpte en lär-dig-turistsvenska-bok för fransmän (för fonetiseringarnas skull, exempelvis "yâ:g skeulè vilya chika dé: Hè:r paké:tet till lyon méd flü:gpost") samt en bok med gåtor. Jag kanske borde ha anat att utbudet av böcker på engelska inte var särskilt stort - endast tre hyllor.
Middag
Till middag blev det moules frites som planerat. För €13.80 fick jag imponerande 80 stycken musslor (dock relativt små), samt kräftsallad till förrätt och pommes.
På morgonen åkte jag först spårvagn in till centrum, och sedan buss åt nordväst innan jag återvände till polygonen. Längs en tre hållplatser lång sträcka var det vägarbete så att bussen gick en annan väg, och då varnades det på LCD-displayen i bussen både innan och under omledningen. I övrigt varnas det regelbundet på alla skärmar i alla bussar för att linje 1 (söderut) och 3 (nordvästerut) kommer slås ihop till en ny linje 1. Det delades också ut flygblad denna morgon, som förklarade att det i framtiden skulle bli en spårvagnslinje av detta.
Den tyska forskare som visat mig runt på ILL under eftermiddagen skjutsade mig även in till tågstationen, och jag fick veta på vägen att "Grenoble" är en förvanskning av "Gratianopolis", efter den romerska kejsaren Gratianus. Sedan tog jag spårvagn och apostlahästar följt av linbana upp till bastiljen, och jag fick den goda överblick över Grenoble och bergen runtomkring som jag önskat mig.
De centrala delarna av staden ser ut ungefär som motsvarande i Paris, men i området kring mitt hotell finns modernare och högre hus, och mellan det och polygonen ser det ut som ett övergivet industriområde (som dock håller på att rivas). Uppe i bergen går det smala vägar kantande av tvåvåningsbetongvillor, som i Italien, men så fort det finns lite plan yta dyker fyrfiliga vägar och femvåningshyrehus upp.
I bastiljen irrade jag mig in på ett bergstruppsmuseum skött av en fransman med stark dialekt, och det slutade med att jag såg en interaktiv utställning (i betydelsen att varje gång man gick till nästa utrymme startade en videoprojektor parallellt med ett ljudspår i apparaten jag hade runt halsen) om franska bergstruppers betydelse i såväl dagens Afghanistan etc. som andra världskriget (franska motståndsrörelsen) och tidigare krig.
Efter att ha konstaterat att det enda Grenoble har som anses vara värdigt att tryckas på ett vykort är linbanan gav jag upp idén att köpa vykort, och åkte ner igen.
Nästa anhalt var bokaffären fnac, där jag köpte en lär-dig-turistsvenska-bok för fransmän (för fonetiseringarnas skull, exempelvis "yâ:g skeulè vilya chika dé: Hè:r paké:tet till lyon méd flü:gpost") samt en bok med gåtor. Jag kanske borde ha anat att utbudet av böcker på engelska inte var särskilt stort - endast tre hyllor.
Middag
Till middag blev det moules frites som planerat. För €13.80 fick jag imponerande 80 stycken musslor (dock relativt små), samt kräftsallad till förrätt och pommes.
Grenoble 3b
ILL
Institut (Max von) Laue - (Paul) Langevin är världens bästa neutronkälla (mätt i neutronflöde: antal neutroner per sekund och yta). Det är en kärnreaktor som går på höganrikat uran med tungt vatten som moderator och kylmedium. Neutronerna som frigörs i kärnreaktionen studsar runt mellan vattenmolekylerna och bromsas in till 2000 m/s (termisk rörelse). Vakuumrör sticker in i reaktorn från flera håll, och neutroner som råkar studsa rakt in i änden på ett sådant med rätt vinkel leds ut ur reaktorn och till experimentuppställningar, både inuti själva reaktorbyggnaden och ute i två olika experimenthallar.
Reaktorn genererar knappt 60MW värmeenergi som dumpas rakt ut i floden. (Ett modernt kärnkraftverk genererar omkring 3GW värmeenergi varav 1GW tas omhand och 2GW dumpas.) På grund av profilerationsrisken kommer man tvingas byta från höganrikat (>90% U235) till låganrikat (~20% U235) uran inom några år, vilket kommer minska neutronflödet med 10% (eftersom halten neutronätande U238 ökar). Trots det kommer denna 40 år gamla neutronkälla förbli världsbäst, och detta tyckte min guide antydde att intresset för neutronkällor är väldigt svalt.
Reaktorn har ett enda bränsleelement, som sitter centrerat i botten av D2O-bassängen, som i sin tur är omgiven av en H2O-bassäng. Bränsleelementet har ett hål i mitten, som styrstaven (också bara en) sticker in i underifrån. I händelse av styrstavsförlust/effektspik kommer, precis som i de flesta kärnkraftverk, vattnet runt omkring att koka bort, vilket saktar ner kedjereaktionen (dock inte permanent, eftersom reaktionen startar igen när vattnet slutar förångas).
Det finns också fem extra neutronätande stavar elektromagnetiskt upphängda runt omkring reaktorn som vid strömförlust/på kommando sänks ner genom fjädring/lagrad tryckluft/gravitation. När bränsleelementet är nytt behöver "bara" fyra av stavarna falla ner för att stoppa reaktionen. Resteffekten från fissionsprodukterna, vilket var problemet i Japan, sägs också vara tillräckligt liten för att inte utgöra någon säkerhetsrisk...
Reaktorn står i en stor cylindrisk byggnad med halvmetertjocka betongväggar. Forskarna har normalt endast tillträde till markplan, nivå C (som dock är tre våningar hög). Det är i höjd med bränsleelementet, så det är där alla neutroner kommer ut. Längst upp, på nivå D, håller reaktorteknikerna till som sköter bränslehanteringen, och det finns också en lagringsbassäng för kärnbränsle och apparatur. Längst ner, på nivå A (och B?), finns kontrollsystemen för styrstaven.
Idag besökte jag nivå C, och jag fick bära en elektronisk dosimeter för första gången. Eftersom man håller undertryck i reaktorbyggnaden för att minska risken för radioaktivt utsläpp var vi tvungna att gå igenom en stor luftsluss, och på vägen ut måste man gå igenom en apparat som detekterar eventuell radioaktiv kontamination.
Vi gick ett helt varv kring reaktorn och tittade på en massa experimentapparatur, och det som förvånade mig mest var att det var väldigt stökigt och allting såg ut som saker man skulle kunna tänka sig hitta i en omodern industribyggnad (till skillnad från i ESRF där allting ser modernt och rent ut). Stökigheten kan till viss del förklaras med att reaktorn är avstängd sedan några månader och man håller på att fixa klart allt inför starten om två veckor.
Eftersom ILL:s neutronbriljans är många storleksordningar mindre än ESRF:s fotonbriljans är apparaterna, proven, och experimenttiderna mycket större på ILL än på ESRF. Här har man meterstora monokromatorer, och vissa experimentuppställningar står på datorstyrda svävarfötter ovanpå polerade marmor(?)golv så att de ska kunna flyttas omkring med hög precision.
ILLs neutroner har precis som ESRFs fotoner en våglängd i storleksordningen några ångström, vilket gör att båda lämpar sig bra för att observera molekyler. Skillnaden är dock att ESRF främst detekterar elektroner, vilket lämpar sig för tunga atomer (eftersom de har många elektroner), medan ILL detekterar själva atomkärnorna, vilket då lämpar sig för lätta atomer såsom väte.
Institut (Max von) Laue - (Paul) Langevin är världens bästa neutronkälla (mätt i neutronflöde: antal neutroner per sekund och yta). Det är en kärnreaktor som går på höganrikat uran med tungt vatten som moderator och kylmedium. Neutronerna som frigörs i kärnreaktionen studsar runt mellan vattenmolekylerna och bromsas in till 2000 m/s (termisk rörelse). Vakuumrör sticker in i reaktorn från flera håll, och neutroner som råkar studsa rakt in i änden på ett sådant med rätt vinkel leds ut ur reaktorn och till experimentuppställningar, både inuti själva reaktorbyggnaden och ute i två olika experimenthallar.
Reaktorn genererar knappt 60MW värmeenergi som dumpas rakt ut i floden. (Ett modernt kärnkraftverk genererar omkring 3GW värmeenergi varav 1GW tas omhand och 2GW dumpas.) På grund av profilerationsrisken kommer man tvingas byta från höganrikat (>90% U235) till låganrikat (~20% U235) uran inom några år, vilket kommer minska neutronflödet med 10% (eftersom halten neutronätande U238 ökar). Trots det kommer denna 40 år gamla neutronkälla förbli världsbäst, och detta tyckte min guide antydde att intresset för neutronkällor är väldigt svalt.
Reaktorn har ett enda bränsleelement, som sitter centrerat i botten av D2O-bassängen, som i sin tur är omgiven av en H2O-bassäng. Bränsleelementet har ett hål i mitten, som styrstaven (också bara en) sticker in i underifrån. I händelse av styrstavsförlust/effektspik kommer, precis som i de flesta kärnkraftverk, vattnet runt omkring att koka bort, vilket saktar ner kedjereaktionen (dock inte permanent, eftersom reaktionen startar igen när vattnet slutar förångas).
Det finns också fem extra neutronätande stavar elektromagnetiskt upphängda runt omkring reaktorn som vid strömförlust/på kommando sänks ner genom fjädring/lagrad tryckluft/gravitation. När bränsleelementet är nytt behöver "bara" fyra av stavarna falla ner för att stoppa reaktionen. Resteffekten från fissionsprodukterna, vilket var problemet i Japan, sägs också vara tillräckligt liten för att inte utgöra någon säkerhetsrisk...
Reaktorn står i en stor cylindrisk byggnad med halvmetertjocka betongväggar. Forskarna har normalt endast tillträde till markplan, nivå C (som dock är tre våningar hög). Det är i höjd med bränsleelementet, så det är där alla neutroner kommer ut. Längst upp, på nivå D, håller reaktorteknikerna till som sköter bränslehanteringen, och det finns också en lagringsbassäng för kärnbränsle och apparatur. Längst ner, på nivå A (och B?), finns kontrollsystemen för styrstaven.
Idag besökte jag nivå C, och jag fick bära en elektronisk dosimeter för första gången. Eftersom man håller undertryck i reaktorbyggnaden för att minska risken för radioaktivt utsläpp var vi tvungna att gå igenom en stor luftsluss, och på vägen ut måste man gå igenom en apparat som detekterar eventuell radioaktiv kontamination.
Vi gick ett helt varv kring reaktorn och tittade på en massa experimentapparatur, och det som förvånade mig mest var att det var väldigt stökigt och allting såg ut som saker man skulle kunna tänka sig hitta i en omodern industribyggnad (till skillnad från i ESRF där allting ser modernt och rent ut). Stökigheten kan till viss del förklaras med att reaktorn är avstängd sedan några månader och man håller på att fixa klart allt inför starten om två veckor.
Eftersom ILL:s neutronbriljans är många storleksordningar mindre än ESRF:s fotonbriljans är apparaterna, proven, och experimenttiderna mycket större på ILL än på ESRF. Här har man meterstora monokromatorer, och vissa experimentuppställningar står på datorstyrda svävarfötter ovanpå polerade marmor(?)golv så att de ska kunna flyttas omkring med hög precision.
ILLs neutroner har precis som ESRFs fotoner en våglängd i storleksordningen några ångström, vilket gör att båda lämpar sig bra för att observera molekyler. Skillnaden är dock att ESRF främst detekterar elektroner, vilket lämpar sig för tunga atomer (eftersom de har många elektroner), medan ILL detekterar själva atomkärnorna, vilket då lämpar sig för lätta atomer såsom väte.
Grenoble 3a
ESRF
Idag fick jag först en visning av kontrollrummet, varifrån allting styrs. Trots att det sitter fyra stora skärmar på väggen och ytterligare sex längs ett långt bord övervakas allting av en enda operatör (fast det finns ytterligare en person i rummet för säkerhets skull). Förutom att ingripa när de övervakade parametrarna överskrider gränsvärdena sköter operatören också påfyllningen av nya elektroner tre gånger om dygnet (när elektronströmmen i detta fall avtagit från 200 mA till 150 mA). (Anläggningen är igång och experiment körs dygnet runt, men genom automatisering av experimenten minskar antalet arbetande personer i ringen nattetid från 200 till 50.)
(Nöd)stopp av synkrotronen kan genomföras på olika sätt:
1. Stoppa elektronerna med en kopparplåt. Då tas all energi upp på samma ställe, vilket är en fördel eftersom det skonar resten av ringen.
2. Stänga av accelerationen så att elektronerna inte återfår den energi de förlorar genom strålning och därmed saktar ner i en spiralbana tills de slår i ringens innervägg.
3. Stänga av magneterna som håller elektronerna i sin bana, så att de fortsätter rakt fram och ut ur ringen.
4. Bryta all ström till ringen (med samma konsekvens som i punkt 3).
Den enda gång man behövt använda alternativ 4 var när en bugg i programvaran gjorde att man tappade all kontroll över systemet, fast man kunde fortsätta övervaka det. Efter några timmar av passivt tittande (parallellt med frenetiskt felsökande?) beslöt man att kapa strömmen.
Det är ganska stora energier och effekter man handskas med, och tre gånger har man råkat bränna hål på saker med en felriktad röntgenstråle (varefter man tappar vakuumet i systemet och nödstopp 2 utlöses). En annan gång brann en kopparplåt upp efter att dess kylning gått sönder. Dock är det aldrig någon fara för människor eftersom allting är inneslutet bakom tjock betong.
Min vistelse på ESRF avslutades med ett besök i optiklabbet, där man kontrollerar röntgenspeglar. Röntgenstrålning är svårt att reflektera och refraktera eftersom den har så hög energi (och det är därför man ursprungligen inte trodde det var elektromagnetisk strålning utan kallade det för X-rays). ESRF köper in speglarna utifrån, men kontrollerar själva att de inte har några defekter innan man monterar dem. Mellan 50 och 100 speglar om året kontrolleras, fast inte alla dessa är nyinköpta.
Till lunch åt jag tortellini, med rökt kött till förrätt och ost och bröd till efterrätt. Det blev totalt 29 poäng, för €7.14.
Idag fick jag först en visning av kontrollrummet, varifrån allting styrs. Trots att det sitter fyra stora skärmar på väggen och ytterligare sex längs ett långt bord övervakas allting av en enda operatör (fast det finns ytterligare en person i rummet för säkerhets skull). Förutom att ingripa när de övervakade parametrarna överskrider gränsvärdena sköter operatören också påfyllningen av nya elektroner tre gånger om dygnet (när elektronströmmen i detta fall avtagit från 200 mA till 150 mA). (Anläggningen är igång och experiment körs dygnet runt, men genom automatisering av experimenten minskar antalet arbetande personer i ringen nattetid från 200 till 50.)
(Nöd)stopp av synkrotronen kan genomföras på olika sätt:
1. Stoppa elektronerna med en kopparplåt. Då tas all energi upp på samma ställe, vilket är en fördel eftersom det skonar resten av ringen.
2. Stänga av accelerationen så att elektronerna inte återfår den energi de förlorar genom strålning och därmed saktar ner i en spiralbana tills de slår i ringens innervägg.
3. Stänga av magneterna som håller elektronerna i sin bana, så att de fortsätter rakt fram och ut ur ringen.
4. Bryta all ström till ringen (med samma konsekvens som i punkt 3).
Den enda gång man behövt använda alternativ 4 var när en bugg i programvaran gjorde att man tappade all kontroll över systemet, fast man kunde fortsätta övervaka det. Efter några timmar av passivt tittande (parallellt med frenetiskt felsökande?) beslöt man att kapa strömmen.
Det är ganska stora energier och effekter man handskas med, och tre gånger har man råkat bränna hål på saker med en felriktad röntgenstråle (varefter man tappar vakuumet i systemet och nödstopp 2 utlöses). En annan gång brann en kopparplåt upp efter att dess kylning gått sönder. Dock är det aldrig någon fara för människor eftersom allting är inneslutet bakom tjock betong.
Min vistelse på ESRF avslutades med ett besök i optiklabbet, där man kontrollerar röntgenspeglar. Röntgenstrålning är svårt att reflektera och refraktera eftersom den har så hög energi (och det är därför man ursprungligen inte trodde det var elektromagnetisk strålning utan kallade det för X-rays). ESRF köper in speglarna utifrån, men kontrollerar själva att de inte har några defekter innan man monterar dem. Mellan 50 och 100 speglar om året kontrolleras, fast inte alla dessa är nyinköpta.
Till lunch åt jag tortellini, med rökt kött till förrätt och ost och bröd till efterrätt. Det blev totalt 29 poäng, för €7.14.
Grenoble 2
ESRF
Idag fick jag lite mer ingående guidningar av tre svenskar och en svensktalande fransman.
De första två jobbade med proteinkristallografi, vilket går ut på att lista ut ett proteins 3D-struktur genom att kristallisera det och sedan studera diffraktionsmönstret från röntgenstrålningen på kristallen. Detta utgör en stor andel av all forskning på ESRF, tack vare att man har lyckats standardisera och automatisera stora delar av processen. Exempelvis behövde man förr stänga av strålen för att gå in och byta prov manuellt, och säkerhetsproceduren kring detta tog två minuter, medan man idag har en robot som kan hantera 50 prov per gång. Man har också numera avancerade program istället för penna och papper för att utföra analyserna.
Den tredje svensken gav mig en ganska kort introduktion till vad han gjorde, och fortsatte sedan med att ge en massa användbara råd om min framtid. Bland annat rekommenderade han starkt att jag ska åka till USA eller Kina för min PhD, och så sade han att en doktorstitel är bra att ha även när man söker helt orelaterade jobb, eftersom den visar att man är bra på att lära sig nya saker snabbt.
Fransmannen överraskade både mig och den tredje svensken genom att prata svenska. Han hade spenderat 10 år i Lund, och pratade därmed skånska med viss brytning som dock lät mer tysk än fransk. Han forskar på ytdiffraktion, och gav mig en detaljerad visning av experimentapparaturen.
Lunchen intogs i polygonens matsal, som bjöd på en mängd valmöjligheter, både vad gäller huvudrätt, sallad, efterrätt och ost. Jag tog kyckling med pommes, morotssallad och banan- och chokladglass. Det kostade 22 "poäng", vilket konverterades till €6.30 som drogs från lunchkortet jag fick. Efter lunchen satt vi (jag, min kontaktperson, och hennes två franska kollegor) en stund ute i solen, och jag fick veta att "polygone" i detta fall inte betyder månghörning, utan skjutbana.
Turism
Jag gick upp tidigt i morse som planerat, och gav mig ut på en drygt två timmar lång kollektivtrafiktur. Först tog jag en spårvagn söderut, vilket tog nästan en hel timme eftersom spårvagnen körde så långsamt i centrum, och hade väldigt frekventa stopp. Sedan tog jag en buss in mot staden, men hoppade av halvvägs för att istället åka västerut. Grenoble ligger inklämt mellan höga berg i en (och en halv) floddal, där floderna Drac och Isère möts, och just västerut fanns det väldigt många vertikala bergväggar väldigt tätt inpå bebyggelsen.
Så småningom hamnade jag på en buss vars ändhållplats visade sig vara en stor bussdepå, som jag fick tid att titta närmare på eftersom nästa buss jag planerat att åka inte gick förrän en kvart senare. (Övriga väntetider har varit max 5 minuter.)
Efter ESRF-besöket tog jag bussen in till stan, men det hann mulna på vägen så jag bestämde mig för att inte ta linbanan upp till bastiljen (jag vill få en panoramavy över staden i solsken!), och åkte till naturhistoriska museet istället. Inträdet kostade bara €1.10 (ungdomar 18-25), men så var det bara två våningar också: en våning med uppstoppade djur, och en våning med mineraler. De enda andra besökarna där var en högstadie(?)klass som gick runt med papper och antecknade (ritade?).
Då museibesöket var över på bara 20 minuter, styrde jag min kosa mot nästa museum, men när jag kom fram insåg jag att det var stängt på tisdagar (vilket jag till och med hade antecknat i min turistguide!), och jag återupptog mitt kollektivtrafikluffande genom att ta (en spårvagn för att komma till) en buss mot nordost, upp bland bergen.
Jag noterade att det sista biten av den resan satt kontaktledningar ovanför vägen, antagligen för trådbussar, men också att ledningarna gick tvärs över refuger och liknande, vilket antydde att de inte längre används. Jag fick också för första gången se snötäckta toppar - nere i dalen döljs de av lägre men närmre skogsbeklädda berg. Vid ändhållplatsen hoppade jag på den enda landsortsbusslinje som inte går ut på landet (och därmed räknas som en stadsbusslinje) och åkte in till centrum igen.
Det började så småningom spöregna, men jag tog några spårvagnar österut och åkte sedan tillbaks till tågstationen med ett lokdraget pendeltåg.
Tredagarsbusskortet kostade €9.70, vilket är lite mindre än 7 enkelresor à €1.40, och mycket mindre än 10 enkelresor för €12. Kortet ska stämplas vid varje påstigning, i apparater hos busschauförren eller på spårvagnshållplatsen. Enkelbiljetten gäller för byten inom en timme, och detta syns också på tredagarskortet: En tid skrivs ut på baksidan första gången jag stämplar, men sedan "gäller" den i en timme, och först efteråt skrivs en ny tid ut. Idag har jag stämplar från 7.32, 8.36, 15.27, 16.33, 17.42 och 18.57.
Middag
Middagen intogs på pastastället som jag rekognoscerade fram igår. Jag åt en mumsig pasta med boscaiolasås (tomat, bacon?, svamp), serverad i en liten hämtmatskartong tillsammans med en burk coca-cola. Det hela gick på €5.40, efter att jag fått 10% studentrabatt:
- Vous êtes étudiant?
- Je suis étudiant suédois.
- C'est pas grave!
Idag fick jag lite mer ingående guidningar av tre svenskar och en svensktalande fransman.
De första två jobbade med proteinkristallografi, vilket går ut på att lista ut ett proteins 3D-struktur genom att kristallisera det och sedan studera diffraktionsmönstret från röntgenstrålningen på kristallen. Detta utgör en stor andel av all forskning på ESRF, tack vare att man har lyckats standardisera och automatisera stora delar av processen. Exempelvis behövde man förr stänga av strålen för att gå in och byta prov manuellt, och säkerhetsproceduren kring detta tog två minuter, medan man idag har en robot som kan hantera 50 prov per gång. Man har också numera avancerade program istället för penna och papper för att utföra analyserna.
Den tredje svensken gav mig en ganska kort introduktion till vad han gjorde, och fortsatte sedan med att ge en massa användbara råd om min framtid. Bland annat rekommenderade han starkt att jag ska åka till USA eller Kina för min PhD, och så sade han att en doktorstitel är bra att ha även när man söker helt orelaterade jobb, eftersom den visar att man är bra på att lära sig nya saker snabbt.
Fransmannen överraskade både mig och den tredje svensken genom att prata svenska. Han hade spenderat 10 år i Lund, och pratade därmed skånska med viss brytning som dock lät mer tysk än fransk. Han forskar på ytdiffraktion, och gav mig en detaljerad visning av experimentapparaturen.
Lunchen intogs i polygonens matsal, som bjöd på en mängd valmöjligheter, både vad gäller huvudrätt, sallad, efterrätt och ost. Jag tog kyckling med pommes, morotssallad och banan- och chokladglass. Det kostade 22 "poäng", vilket konverterades till €6.30 som drogs från lunchkortet jag fick. Efter lunchen satt vi (jag, min kontaktperson, och hennes två franska kollegor) en stund ute i solen, och jag fick veta att "polygone" i detta fall inte betyder månghörning, utan skjutbana.
Turism
Jag gick upp tidigt i morse som planerat, och gav mig ut på en drygt två timmar lång kollektivtrafiktur. Först tog jag en spårvagn söderut, vilket tog nästan en hel timme eftersom spårvagnen körde så långsamt i centrum, och hade väldigt frekventa stopp. Sedan tog jag en buss in mot staden, men hoppade av halvvägs för att istället åka västerut. Grenoble ligger inklämt mellan höga berg i en (och en halv) floddal, där floderna Drac och Isère möts, och just västerut fanns det väldigt många vertikala bergväggar väldigt tätt inpå bebyggelsen.
Så småningom hamnade jag på en buss vars ändhållplats visade sig vara en stor bussdepå, som jag fick tid att titta närmare på eftersom nästa buss jag planerat att åka inte gick förrän en kvart senare. (Övriga väntetider har varit max 5 minuter.)
Efter ESRF-besöket tog jag bussen in till stan, men det hann mulna på vägen så jag bestämde mig för att inte ta linbanan upp till bastiljen (jag vill få en panoramavy över staden i solsken!), och åkte till naturhistoriska museet istället. Inträdet kostade bara €1.10 (ungdomar 18-25), men så var det bara två våningar också: en våning med uppstoppade djur, och en våning med mineraler. De enda andra besökarna där var en högstadie(?)klass som gick runt med papper och antecknade (ritade?).
Då museibesöket var över på bara 20 minuter, styrde jag min kosa mot nästa museum, men när jag kom fram insåg jag att det var stängt på tisdagar (vilket jag till och med hade antecknat i min turistguide!), och jag återupptog mitt kollektivtrafikluffande genom att ta (en spårvagn för att komma till) en buss mot nordost, upp bland bergen.
Jag noterade att det sista biten av den resan satt kontaktledningar ovanför vägen, antagligen för trådbussar, men också att ledningarna gick tvärs över refuger och liknande, vilket antydde att de inte längre används. Jag fick också för första gången se snötäckta toppar - nere i dalen döljs de av lägre men närmre skogsbeklädda berg. Vid ändhållplatsen hoppade jag på den enda landsortsbusslinje som inte går ut på landet (och därmed räknas som en stadsbusslinje) och åkte in till centrum igen.
Det började så småningom spöregna, men jag tog några spårvagnar österut och åkte sedan tillbaks till tågstationen med ett lokdraget pendeltåg.
Tredagarsbusskortet kostade €9.70, vilket är lite mindre än 7 enkelresor à €1.40, och mycket mindre än 10 enkelresor för €12. Kortet ska stämplas vid varje påstigning, i apparater hos busschauförren eller på spårvagnshållplatsen. Enkelbiljetten gäller för byten inom en timme, och detta syns också på tredagarskortet: En tid skrivs ut på baksidan första gången jag stämplar, men sedan "gäller" den i en timme, och först efteråt skrivs en ny tid ut. Idag har jag stämplar från 7.32, 8.36, 15.27, 16.33, 17.42 och 18.57.
Middag
Middagen intogs på pastastället som jag rekognoscerade fram igår. Jag åt en mumsig pasta med boscaiolasås (tomat, bacon?, svamp), serverad i en liten hämtmatskartong tillsammans med en burk coca-cola. Det hela gick på €5.40, efter att jag fått 10% studentrabatt:
- Vous êtes étudiant?
- Je suis étudiant suédois.
- C'est pas grave!
Grenoble 1
Idag är första dagen av fem som jag besöker ESRF & ILL i Grenoble.
Flygresan hit gick ganska smärtfritt, bortsett från att jag var tvungen att gå upp vid 5 i morse. Dock har jag åkt Ryanair så mycket att det kändes ovant att:
* Inte köa en timme innan boarding.
* Få mat ombord. (KLMs frukost bestående av två frallor varav en såg matig ut men var söt var jätegod, medan BritAir/Air France serverade god apelsinjuice.)
* Ankomma sent.
Jag köpte en grillad ost-och-skink-panini på Lyons flygplats som smakade himmelskt, innan jag tog flygbussen till Grenoble.
ESRF
För att komma in i Polygone Scientifiqué - halvöspetsen där ESRF, ILL och lite andra forskningsinstitut ligger - var jag tvungen att ge mitt pass i utbyte mot en namnbricka (som det bara stod "Visiteur" på). Sedan fick jag och fyra franska studenter en två timmar lång guidad visning av ESRF.
ESRF (European Synchrotron Radiation Facility) är en synkrotron, vilket innebär att den skickar elektroner runt i en stor cirkel (drygt 800 meter i omkrets), och extraherar röntgenstrålar för att användas i olika experiment. Egentligen är cirkeln en polygon, närmare bestämt en 64-hörning, och i varje hörn där elektronerna böjs av (med hjälp av magnetfält) fortsätter en fotonstråle rakt fram, ut ur cirkeln och in i ett labb där den används exempelvis för att studera molekylstrukturer eller döda cancertumörer.
Synkrotronen är den tredje största i världen, och elektronerna här uppnår 6 GeV, medan APS i USA har 7 GeV och SPring-8 i Japan har 8 GeV. Elektronerna acceleras först i en linjär accelerator och sedan i en "booster ring" tills de uppnår rätt hastighet (nära ljusets), innan de skickas ut i huvudcirkeln, "storage ring", där de susar runt flera hundra tusen varv per sekund. Röntgenstrålningen uppstår på grund av att elektronerna accelereras, dels när de böjs av, och dels för att de varannan gång (32 gånger per varv) skickas genom en undulator där det omväxlande magnetfältet skickar elektronerna i en sicksackbana.
Kvaliteten på röntgenstrålningen anges i "briljans", som säger hur många fotoner i ett visst energiintervall som träffar en viss yta per tidsenhet och rymdvinkel (?), och tydligen är synkrotronstrålning mer än miljardfalt bättre än vanlig röntgenstrålning genererad från röntgenrör.
ESRF är ett samarbete mellan flera EU-länder, och forskare från dessa länder får ansöka om att använda synkrotronstrålningen gratis, med resa och boende betalt. Hälften av de 64 strålarna, de som genereras i undulatorer, andvänds av ESRF till detta ändamål, medan (en del av) övriga 32, som är av sämre kvalitet, säljs till utomstående. Bland annat har Schweiz och Norge gått samman och köpt en av dem.
Hotellet
Jag bor på ett hotell vid tågstationen, ungefär 3cmkm bort. Hotellrummen är utformade som lägenheter, så jag har ett separat vardagsrum med kokvrå. Lite konstigt är att jag har ett badrum med badkar och handfat vid sovrummet, medan toaletten, utan handfat, finns i ett separat rum vid ingången. Det är också lite konstigt att man får en vit plastlåda med ett ADSL-modem för att koppla upp sig mot internet med.
Frukost på hotellet kostar €10, så jag har köpt croissant och juice istället.
Planering
Efter att jag kom hem från ESRF tittade jag igenom turistbroschyren jag fick och ringade in intressanta saker. Jag vill:
* Åka linbana upp till bastiljen på berget.
* Gå på Musée des Automates de Grenoble.
* Gå på Muséum d'Histoire Naturelle.
samt äta:
* Crêpes.
* Moules Frites.
Eftersom turistattraktionerna stänger ganska tidigt på kvällen är min plan för kommande dagar som följer: Gå upp tidigt på morgonen och spårvagnsturista (jag ska köpa ett tredagarskort), besöka ESRF/ILL under dagen, besöka en av attraktionerna ovan på kvällen, äta middag på stan, blogga, sova.
Kvällsmat
Efter att ha packat upp på rummet tog jag en promenad längs ena floden (l'Isère) till centrum, där jag hittade en rekommenderad crêperie. Jag åt en matcrêpe - "La Saint Cado" ("Sankt Cado": getost, rökt skinka, valnöt) - och en sötcrêpe - "L'Outre Mer" ("Overseas": banan, choklad, vaniljglass). Det var gott, men så kostade det också: drygt €20.
På vägen hem såg jag några andra ställen jag skulle kunna besöka senare under min vistelse: Fnac (säg till om ni vill att jag ska köpa något åt er där), Quality Burger, och ett pastaställe.
Flygresan hit gick ganska smärtfritt, bortsett från att jag var tvungen att gå upp vid 5 i morse. Dock har jag åkt Ryanair så mycket att det kändes ovant att:
* Inte köa en timme innan boarding.
* Få mat ombord. (KLMs frukost bestående av två frallor varav en såg matig ut men var söt var jätegod, medan BritAir/Air France serverade god apelsinjuice.)
* Ankomma sent.
Jag köpte en grillad ost-och-skink-panini på Lyons flygplats som smakade himmelskt, innan jag tog flygbussen till Grenoble.
ESRF
För att komma in i Polygone Scientifiqué - halvöspetsen där ESRF, ILL och lite andra forskningsinstitut ligger - var jag tvungen att ge mitt pass i utbyte mot en namnbricka (som det bara stod "Visiteur" på). Sedan fick jag och fyra franska studenter en två timmar lång guidad visning av ESRF.
ESRF (European Synchrotron Radiation Facility) är en synkrotron, vilket innebär att den skickar elektroner runt i en stor cirkel (drygt 800 meter i omkrets), och extraherar röntgenstrålar för att användas i olika experiment. Egentligen är cirkeln en polygon, närmare bestämt en 64-hörning, och i varje hörn där elektronerna böjs av (med hjälp av magnetfält) fortsätter en fotonstråle rakt fram, ut ur cirkeln och in i ett labb där den används exempelvis för att studera molekylstrukturer eller döda cancertumörer.
Synkrotronen är den tredje största i världen, och elektronerna här uppnår 6 GeV, medan APS i USA har 7 GeV och SPring-8 i Japan har 8 GeV. Elektronerna acceleras först i en linjär accelerator och sedan i en "booster ring" tills de uppnår rätt hastighet (nära ljusets), innan de skickas ut i huvudcirkeln, "storage ring", där de susar runt flera hundra tusen varv per sekund. Röntgenstrålningen uppstår på grund av att elektronerna accelereras, dels när de böjs av, och dels för att de varannan gång (32 gånger per varv) skickas genom en undulator där det omväxlande magnetfältet skickar elektronerna i en sicksackbana.
Kvaliteten på röntgenstrålningen anges i "briljans", som säger hur många fotoner i ett visst energiintervall som träffar en viss yta per tidsenhet och rymdvinkel (?), och tydligen är synkrotronstrålning mer än miljardfalt bättre än vanlig röntgenstrålning genererad från röntgenrör.
ESRF är ett samarbete mellan flera EU-länder, och forskare från dessa länder får ansöka om att använda synkrotronstrålningen gratis, med resa och boende betalt. Hälften av de 64 strålarna, de som genereras i undulatorer, andvänds av ESRF till detta ändamål, medan (en del av) övriga 32, som är av sämre kvalitet, säljs till utomstående. Bland annat har Schweiz och Norge gått samman och köpt en av dem.
Hotellet
Jag bor på ett hotell vid tågstationen, ungefär 3
Frukost på hotellet kostar €10, så jag har köpt croissant och juice istället.
Planering
Efter att jag kom hem från ESRF tittade jag igenom turistbroschyren jag fick och ringade in intressanta saker. Jag vill:
* Åka linbana upp till bastiljen på berget.
* Gå på Musée des Automates de Grenoble.
* Gå på Muséum d'Histoire Naturelle.
samt äta:
* Crêpes.
* Moules Frites.
Eftersom turistattraktionerna stänger ganska tidigt på kvällen är min plan för kommande dagar som följer: Gå upp tidigt på morgonen och spårvagnsturista (jag ska köpa ett tredagarskort), besöka ESRF/ILL under dagen, besöka en av attraktionerna ovan på kvällen, äta middag på stan, blogga, sova.
Kvällsmat
Efter att ha packat upp på rummet tog jag en promenad längs ena floden (l'Isère) till centrum, där jag hittade en rekommenderad crêperie. Jag åt en matcrêpe - "La Saint Cado" ("Sankt Cado": getost, rökt skinka, valnöt) - och en sötcrêpe - "L'Outre Mer" ("Overseas": banan, choklad, vaniljglass). Det var gott, men så kostade det också: drygt €20.
På vägen hem såg jag några andra ställen jag skulle kunna besöka senare under min vistelse: Fnac (säg till om ni vill att jag ska köpa något åt er där), Quality Burger, och ett pastaställe.
Crazy Er
På brittisk engelska (men nästan aldrig amerikansk engelska) uttalas bokstavskombinationen "er" ibland som "aaar", framförallt i egennamn (Wikipedia har en lista över namn med kontraintuitivt uttal). Detta gäller främst när man tror att "er" ska uttalas "ööör", som i "herd" eller "bird".
Exempel:
Sergeant [sarjent] - sergeant
Clerk [clark] - tjänsteman
James Clerk [clark] Maxwell - James Cleark Maxwell, skotsk fysiker/matematiker
Derby [darbi] - stad, hästsport, match mellan två lag från samma region
Berkeley [barkli] - stad
Hertford [har(t)ferd] - stad
Berkshire [barksher] - grevskap
Derbyshire [darbisher]- grevskap
Hertfordshire [har(t)ferdsher] - grevskap
Cherwell [charwell] - flod
Listan tar förstås också upp standardsuffixens uttal, bland annat:
-shire [-sher]: exempel ovan
-cester [-ster]: [lester], [gloster], [wuster], etc.
Exempel:
Sergeant [sarjent] - sergeant
Clerk [clark] - tjänsteman
James Clerk [clark] Maxwell - James Cleark Maxwell, skotsk fysiker/matematiker
Derby [darbi] - stad, hästsport, match mellan två lag från samma region
Berkeley [barkli] - stad
Hertford [har(t)ferd] - stad
Berkshire [barksher] - grevskap
Derbyshire [darbisher]- grevskap
Hertfordshire [har(t)ferdsher] - grevskap
Cherwell [charwell] - flod
Listan tar förstås också upp standardsuffixens uttal, bland annat:
-shire [-sher]: exempel ovan
-cester [-ster]: [lester], [gloster], [wuster], etc.
Luriga ordpar
Ifrån matematiken:
En kvalitativ beskrivning (exempelvis "f(x) -> ∞ då x -> 1") har lägre kvalitet än en kvantitativ (exempelvis "f(x) ~ (x-1)-2 då x -> 1").
"Informellt..." inleder en motivering som inte är ett rigoröst bevis. "Formellt..." används dock när man ger sig på ännu hemskare saker, såsom manipulation av derivatan av oderiverbara funktioner (exempelvis δ'(x)) eller summan av divergenta serier (exempelvis 1+2+3+...). Närmare bestämt markerar det att formeln man skrivit ner bara är en formel, och inte representerar den typ av matematiskt objekt man brukar förvänta sig när man ser liknande formler (exempelvis en funktion eller ett reellt tal).
Till skillnad från ett specifikt påstående, som gäller för ett specialfall, gäller ett generellt påstående för alla fall. Ett generiskt påstående gäller dock endast för nästan alla fall - det finns undantag.
Ibland använder en föreläsare ordet finite (ändlig) inte som motsats till infinite (oändlig), utan som motsats till infinitesimal (oändligt liten). Då måste man ställa om hjärnan från att tänka att det som är finite är relativt litet till att tänka att det är relativt stort.
Icke-motsatsord:
Från Simpsons har jag lärt mig att flammable och inflammable är synonymer. Ett liknande exempel är adjektivet ingenious som hör ihop med substantivet genius. Ett till exempel är valuable och invaluable, fast det finns en liten betydelseskillnad mellan orden. (För övrigt minns jag att jag hade problem att skilja på värdelös och ovärderlig när jag var liten.)
En annan sak jag fått från Simpsons är Barts observation att suck och blow kan användas synonymt.
Svenska ord som motsvaras av engelska ordpar:
Effektiv: Något som är effective har (stor) effekt, medan något som är efficient har stor effekt jämfört med investeringen/kostnaderna. Jag reflekterade dock inte över detta när jag spelade Pokémon och fick "it's super effective!".
Säker: Något som är safe är skyddat mot skada, framförallt oavsiktlig. Något som är secure är skyddat mot oönskade avsikter, framförallt skador. "Security check" är alltså till för terrorister, medan "safety information" är till för olyckor.
Låna: Borgenären lendar saker till gäldenären. Gäldenären borrowar saker från borgenären.
En kvalitativ beskrivning (exempelvis "f(x) -> ∞ då x -> 1") har lägre kvalitet än en kvantitativ (exempelvis "f(x) ~ (x-1)-2 då x -> 1").
"Informellt..." inleder en motivering som inte är ett rigoröst bevis. "Formellt..." används dock när man ger sig på ännu hemskare saker, såsom manipulation av derivatan av oderiverbara funktioner (exempelvis δ'(x)) eller summan av divergenta serier (exempelvis 1+2+3+...). Närmare bestämt markerar det att formeln man skrivit ner bara är en formel, och inte representerar den typ av matematiskt objekt man brukar förvänta sig när man ser liknande formler (exempelvis en funktion eller ett reellt tal).
Till skillnad från ett specifikt påstående, som gäller för ett specialfall, gäller ett generellt påstående för alla fall. Ett generiskt påstående gäller dock endast för nästan alla fall - det finns undantag.
Ibland använder en föreläsare ordet finite (ändlig) inte som motsats till infinite (oändlig), utan som motsats till infinitesimal (oändligt liten). Då måste man ställa om hjärnan från att tänka att det som är finite är relativt litet till att tänka att det är relativt stort.
Icke-motsatsord:
Från Simpsons har jag lärt mig att flammable och inflammable är synonymer. Ett liknande exempel är adjektivet ingenious som hör ihop med substantivet genius. Ett till exempel är valuable och invaluable, fast det finns en liten betydelseskillnad mellan orden. (För övrigt minns jag att jag hade problem att skilja på värdelös och ovärderlig när jag var liten.)
En annan sak jag fått från Simpsons är Barts observation att suck och blow kan användas synonymt.
Svenska ord som motsvaras av engelska ordpar:
Effektiv: Något som är effective har (stor) effekt, medan något som är efficient har stor effekt jämfört med investeringen/kostnaderna. Jag reflekterade dock inte över detta när jag spelade Pokémon och fick "it's super effective!".
Säker: Något som är safe är skyddat mot skada, framförallt oavsiktlig. Något som är secure är skyddat mot oönskade avsikter, framförallt skador. "Security check" är alltså till för terrorister, medan "safety information" är till för olyckor.
Låna: Borgenären lendar saker till gäldenären. Gäldenären borrowar saker från borgenären.
Fukushima
Fuku-shima (福島, lycko-ön) är namnet på både en prefektur och en stad i Japan. I prefekturen ligger två kärnkraftverk, Fukushima Daiichi (第一, nummer ett) och Fukushima Daini (第二, nummer två).
Jag undrar om japanerna finner det konstigt att namnen "Daiichi" och "Daini" ibland används internationellt - jag skulle iallafall tycka att det var konstigt om internationella medier började skriva om reaktorn "Oskarshamn Tvaa". Dock är det praktiskt att kunna referera till kraftverken som något annat än 1 och 2 eftersom varje kraftverk sedan har reaktorer numrerade från 1 och uppåt.
För övrigt är det praktiskt att kunna läsa kinesiska tecken eftersom de används bland annat i Japan. Om jag förstått japanska rätt är det inte uppbyggt som kinesiska (där varje stavelse är ett ord med betydelse), utan snarare som västerländska språk (där ord byggs upp av flera stavelser). Dock importerade man ursprungligen det kinesiska skriftspråket, genom att ord helt enkelt skrevs som deras kinesiska översättning, trots att de vid uttal ibland inte ens har lika många stavelser. Senare utvecklade man sitt eget fonetiska skriftspråk, och nu använder man en blandning. Som kines kan man alltså snappa upp enstaka ord i japansk text.
En konsekvens av detta är att kineserna uttalar exempelvis japanska egennamn på ett eget sätt, nämligen som de kinesiska tecknen uttalas på kinesiska. Dessa översättningar blir helt omöjliga att förstå för utomstående - se exempel längst ner i detta inlägg.
Vad jag har förstått går det också att använda kinesiska tecken på koreanska, men det verkar inte vara lika vanligt.
Vietnam har gått över från att använda kinesiska tecken till att skriva något som motsvarar kinesiskans pinyin (det som står längst till höger i tabellen nedan). Dock är jag tveksam till om det var ett så smart drag, baserat på hur resultatet blev: Man skriver fortfarande varje stavelse för sig, men istället för lättsärskilda tecken har man nu en bokstäver med en massa accenter på.
Här är några japanska egennamn och deras kinesiska uttal:
Fukushima Daiichi = 福岛第一 (lycka ö nummer ett) = Fúdǎo Dìyī
Hiroshima = 広島/广岛 (bred ö) = Guǎngdǎo
(jfr min hemprovins Kanton = 広東/广东 (bred öster) = Guǎngdōng)
Yamamoto = 山本 (berg ursprung) = Shānběn (Japanskt efternamn)
Yamato = 大和 (stor fred) = Dàhé (ex-provins, WWII-slagskepp, StarCraft-vapen)
Nippon/Nihon = 日本 (sol ursprung) = Rìběn
Tokyo = 東京 (öster huvudstad) = Dōngjīng
(jfr Kinas huvudstad Pekin = 北京 (norr huvudstad) = Běijīng)
Yokohama = 横浜/横滨 (tvär strand) = Héngbīn
Osaka = 大阪 (stor sluttning) = Dàbǎn
Nagoya = 名古屋 (namn gammal hus) = Mínggǔwū
Sapporo = 札幌 (brev gardin) = Zháhuǎng
Kobe = 神戸/神户 (ande hushåll) = Shénhù
Kyoto = 京都 (huvudstad huvudstad) = Jīngdū
Jag undrar om japanerna finner det konstigt att namnen "Daiichi" och "Daini" ibland används internationellt - jag skulle iallafall tycka att det var konstigt om internationella medier började skriva om reaktorn "Oskarshamn Tvaa". Dock är det praktiskt att kunna referera till kraftverken som något annat än 1 och 2 eftersom varje kraftverk sedan har reaktorer numrerade från 1 och uppåt.
För övrigt är det praktiskt att kunna läsa kinesiska tecken eftersom de används bland annat i Japan. Om jag förstått japanska rätt är det inte uppbyggt som kinesiska (där varje stavelse är ett ord med betydelse), utan snarare som västerländska språk (där ord byggs upp av flera stavelser). Dock importerade man ursprungligen det kinesiska skriftspråket, genom att ord helt enkelt skrevs som deras kinesiska översättning, trots att de vid uttal ibland inte ens har lika många stavelser. Senare utvecklade man sitt eget fonetiska skriftspråk, och nu använder man en blandning. Som kines kan man alltså snappa upp enstaka ord i japansk text.
En konsekvens av detta är att kineserna uttalar exempelvis japanska egennamn på ett eget sätt, nämligen som de kinesiska tecknen uttalas på kinesiska. Dessa översättningar blir helt omöjliga att förstå för utomstående - se exempel längst ner i detta inlägg.
Vad jag har förstått går det också att använda kinesiska tecken på koreanska, men det verkar inte vara lika vanligt.
Vietnam har gått över från att använda kinesiska tecken till att skriva något som motsvarar kinesiskans pinyin (det som står längst till höger i tabellen nedan). Dock är jag tveksam till om det var ett så smart drag, baserat på hur resultatet blev: Man skriver fortfarande varje stavelse för sig, men istället för lättsärskilda tecken har man nu en bokstäver med en massa accenter på.
Här är några japanska egennamn och deras kinesiska uttal:
Fukushima Daiichi = 福岛第一 (lycka ö nummer ett) = Fúdǎo Dìyī
Hiroshima = 広島/广岛 (bred ö) = Guǎngdǎo
(jfr min hemprovins Kanton = 広東/广东 (bred öster) = Guǎngdōng)
Yamamoto = 山本 (berg ursprung) = Shānběn (Japanskt efternamn)
Yamato = 大和 (stor fred) = Dàhé (ex-provins, WWII-slagskepp, StarCraft-vapen)
Nippon/Nihon = 日本 (sol ursprung) = Rìběn
Tokyo = 東京 (öster huvudstad) = Dōngjīng
(jfr Kinas huvudstad Pekin = 北京 (norr huvudstad) = Běijīng)
Yokohama = 横浜/横滨 (tvär strand) = Héngbīn
Osaka = 大阪 (stor sluttning) = Dàbǎn
Nagoya = 名古屋 (namn gammal hus) = Mínggǔwū
Sapporo = 札幌 (brev gardin) = Zháhuǎng
Kobe = 神戸/神户 (ande hushåll) = Shénhù
Kyoto = 京都 (huvudstad huvudstad) = Jīngdū
Mindre allvarliga uttal
Som fortsättning på föregående fortsättningsinlägg kommer här några uttalsvarianter som jag roar mig med att använda när jag uttalar ord i mina tankar:
"Helikopter" kommer ursprungligen från "Helico-pter" ("spiral-vinge"), och bör även betonas så ([heeelico pterr]). Det är därför "Ornithopter" (fågel-vinge) inte heter "Ornithocopter". Orden "pterosaur" (vinge-ödla), "pterodactyl" (vinge-finger) och "pteranodon" (vinge-inga-tänder) är relaterade.
"Deodorant" är förstås sammansatt som "de-odorant" (av-luktare), och bör därmed uttalas så, och inte som "deo-dorant" (men det är svårt att göra en märkbar skillnad). Lämplig stavning för förkortningen är "de-o".
Apropå förkortningar där man kapar slutet på ord gäller det att uttala så att de förkortade orden bibehåller sin grammatiska funktion. Exempelvis ska "dest. vatten" utläsas [dässt vatten] och inte [destvatten].
Namnet "Coca-cola" kommer ursprungligen av ingredienserna kokablad (som bidrog med kokain) och kolanöt (som bidrog med koffein). Numera finns det många sorters cola, så man skulle kunna betrakta "coca" i "coca-cola" som motsvarande "koka" i "kokaplanta" (dvs för att särskilja från "pepsi-cola"/"pepsi-planta"), och betoningen hamnar då på COca istället för COla.
Slutligen kan man roa sig med diftonger, genom att använda latinskt och tyskt uttal, dvs [aj] för ae och ei samt [åj] för oe och eu/äu. Saknas lämpliga ord kan man använda det faktum att ä och ö transkriberas till ae och oe. Exempel: Encyclopajdia, Pajdofil, Posajdon, Atajst, Amåjba, Kåjbenhavn, Åjro/Åjropa.
Självklart heter det också Råjter, efter Gunnar i Teliareklamen. (Enligt forvo och howjsay är root/rooter mer brittiskt medan raot/raoter är mer amerikanskt.)
"Helikopter" kommer ursprungligen från "Helico-pter" ("spiral-vinge"), och bör även betonas så ([heeelico pterr]). Det är därför "Ornithopter" (fågel-vinge) inte heter "Ornithocopter". Orden "pterosaur" (vinge-ödla), "pterodactyl" (vinge-finger) och "pteranodon" (vinge-inga-tänder) är relaterade.
"Deodorant" är förstås sammansatt som "de-odorant" (av-luktare), och bör därmed uttalas så, och inte som "deo-dorant" (men det är svårt att göra en märkbar skillnad). Lämplig stavning för förkortningen är "de-o".
Apropå förkortningar där man kapar slutet på ord gäller det att uttala så att de förkortade orden bibehåller sin grammatiska funktion. Exempelvis ska "dest. vatten" utläsas [dässt vatten] och inte [destvatten].
Namnet "Coca-cola" kommer ursprungligen av ingredienserna kokablad (som bidrog med kokain) och kolanöt (som bidrog med koffein). Numera finns det många sorters cola, så man skulle kunna betrakta "coca" i "coca-cola" som motsvarande "koka" i "kokaplanta" (dvs för att särskilja från "pepsi-cola"/"pepsi-planta"), och betoningen hamnar då på COca istället för COla.
Slutligen kan man roa sig med diftonger, genom att använda latinskt och tyskt uttal, dvs [aj] för ae och ei samt [åj] för oe och eu/äu. Saknas lämpliga ord kan man använda det faktum att ä och ö transkriberas till ae och oe. Exempel: Encyclopajdia, Pajdofil, Posajdon, Atajst, Amåjba, Kåjbenhavn, Åjro/Åjropa.
Självklart heter det också Råjter, efter Gunnar i Teliareklamen. (Enligt forvo och howjsay är root/rooter mer brittiskt medan raot/raoter är mer amerikanskt.)
Melodifestivalen - min rankning
Nu har melodifestivalskivan släppts och därmed är det också tillåtet att lyssna även på de bidrag som är kvar i tävlingen, exempelvis på SVT play.
Protip: Ctrl+F:a "pathflv" i källkoden på SVT play för att hitta en direktlänk till videofilen, som därmed enkelt laddas ner. Vissa filer är dock RTMP vilket är lite mer komplicerat.
Här nedan följer min rankning av de åtta finalbidragen samt två bästa i andra chansen (*):
Jättebra:
1. Eric Saade - Popular
2. Linda Bengtzing - E det fel på mej
3. Nicke Borg - Leaving Home
4. *The Moniker - Oh My God!
5. *Love Generation - Dance Alone
Okej:
6. Sanna Nielsen - I'm in love
7. The Playtones - The King
8. Danny Saucedo - In the Club
9. Brolle - 7 Days and 7 Nights
Dålig:
10. Swingfly - Me and My Drum
Varsågod att analysera min melodifestivalmusiksmak.
Protip: Ctrl+F:a "pathflv" i källkoden på SVT play för att hitta en direktlänk till videofilen, som därmed enkelt laddas ner. Vissa filer är dock RTMP vilket är lite mer komplicerat.
Här nedan följer min rankning av de åtta finalbidragen samt två bästa i andra chansen (*):
Jättebra:
1. Eric Saade - Popular
2. Linda Bengtzing - E det fel på mej
3. Nicke Borg - Leaving Home
4. *The Moniker - Oh My God!
5. *Love Generation - Dance Alone
Okej:
6. Sanna Nielsen - I'm in love
7. The Playtones - The King
8. Danny Saucedo - In the Club
9. Brolle - 7 Days and 7 Nights
Dålig:
10. Swingfly - Me and My Drum
Varsågod att analysera min melodifestivalmusiksmak.
Jag är probabilist
Jag anser att den bästa modellen för verkligheten är probabilistisk, dvs icke-deterministisk. Anledningen är att världen är för komplicerad för att vi ska kunna förstå den i detalj.
Notera att detta bara är en modell - jag uttalar mig inte om huruvida världen är deterministisk, utan jag säger bara att en deterministisk modell av världen (som förstås inkluderar alla människor) skulle vara näst intill omöjlig att greppa. Detta har heller inget att göra med kvantmekanik, som är en väldigt bra probabilistisk modell för verkligheten.
Det jag menar är att exempelvis icke-triviala konsekvenser av handlingar från vårt perspektiv sällan är deterministiska (sic!), eftersom vi sällan har möjlighet att få full vetskap och hur framtiden ser ut. Istället består ett valalternativ av en uppsättning konsekvenser med tillhörande sannolikheter. (Detta har jag berört i ett tidigare inlägg).
En viktig följd av detta är att en handling kan vara rätt även om den gav negativt utfall, vilket av någon underlig anledning låter mer kontraintuitivt än det motsvarande en handling kan vara fel även om den gav positivt utfall (tänk dig någon som tar en stor risk för en liten vinst, men har turen att klara sig undan).
Huruvida man gjort rätt val eller inte påverkas alltså inte alls av vilken konsekvens som blev det faktiska utfallet. Att köpa en lott är lika rätt/fel alla gånger, oavsett det råkar vara den vinnande lotten eller inte. Den förälder som låter sitt barn gå ensamt till grannen och leka gör lika mycket rätt/fel varje gång, och har ingen anledning att ångra sig extra mycket för just den gång som barnet blir överkört och dör. (Precis som den förälder som låter sitt barn gå ensamt över en hårt trafikerad motorväg gör lika mycket rätt/fel varje gång, oavsett barnet klarar sig eller inte.)
Dock kan förstås utfallet påvisa brister i analysen som ledde fram till beslutet, exempelvis felaktig uppskattning av sannolikhet eller konsekvensvärdering. Föräldern kanske inser att vägen var farligare än väntat (eller att barnet var mer omtyckt än väntat), och kan då ångra alla gånger den riskerat sitt barns liv.
För mig innebär denna modell i praktiken att jag tar ganska lätt på när folk, inklusive mig själv, gör saker som får negativa konsekvenser, eftersom det inte bevisar att de gjort fel. Det är trots allt oftast motiverbart att utsätta sig för en liten risk att något väldigt dåligt händer, och följaktligen händer det att folk råkar ut för hemska saker utan att någon har gjort något fel.
Notera att detta liknar, men inte är samma sak som klyschan "alla gör misstag ibland", ty "misstag" innebär "felbedömning", medan jag menar att "alla gör handlingar som får negativa konsekvenser ibland".
Notera att detta bara är en modell - jag uttalar mig inte om huruvida världen är deterministisk, utan jag säger bara att en deterministisk modell av världen (som förstås inkluderar alla människor) skulle vara näst intill omöjlig att greppa. Detta har heller inget att göra med kvantmekanik, som är en väldigt bra probabilistisk modell för verkligheten.
Det jag menar är att exempelvis icke-triviala konsekvenser av handlingar från vårt perspektiv sällan är deterministiska (sic!), eftersom vi sällan har möjlighet att få full vetskap och hur framtiden ser ut. Istället består ett valalternativ av en uppsättning konsekvenser med tillhörande sannolikheter. (Detta har jag berört i ett tidigare inlägg).
En viktig följd av detta är att en handling kan vara rätt även om den gav negativt utfall, vilket av någon underlig anledning låter mer kontraintuitivt än det motsvarande en handling kan vara fel även om den gav positivt utfall (tänk dig någon som tar en stor risk för en liten vinst, men har turen att klara sig undan).
Huruvida man gjort rätt val eller inte påverkas alltså inte alls av vilken konsekvens som blev det faktiska utfallet. Att köpa en lott är lika rätt/fel alla gånger, oavsett det råkar vara den vinnande lotten eller inte. Den förälder som låter sitt barn gå ensamt till grannen och leka gör lika mycket rätt/fel varje gång, och har ingen anledning att ångra sig extra mycket för just den gång som barnet blir överkört och dör. (Precis som den förälder som låter sitt barn gå ensamt över en hårt trafikerad motorväg gör lika mycket rätt/fel varje gång, oavsett barnet klarar sig eller inte.)
Dock kan förstås utfallet påvisa brister i analysen som ledde fram till beslutet, exempelvis felaktig uppskattning av sannolikhet eller konsekvensvärdering. Föräldern kanske inser att vägen var farligare än väntat (eller att barnet var mer omtyckt än väntat), och kan då ångra alla gånger den riskerat sitt barns liv.
För mig innebär denna modell i praktiken att jag tar ganska lätt på när folk, inklusive mig själv, gör saker som får negativa konsekvenser, eftersom det inte bevisar att de gjort fel. Det är trots allt oftast motiverbart att utsätta sig för en liten risk att något väldigt dåligt händer, och följaktligen händer det att folk råkar ut för hemska saker utan att någon har gjort något fel.
Notera att detta liknar, men inte är samma sak som klyschan "alla gör misstag ibland", ty "misstag" innebär "felbedömning", medan jag menar att "alla gör handlingar som får negativa konsekvenser ibland".
Jag är en modellerare
Jag tycker om att modellera saker, exempelvis mig själv, världen, bilar, matlagning, etik och ekonomi. Modeller utgör en brygga mellan verklighet och teori, eftersom det är lättare att teoretisera kring en tydlig modell och sedan fundera på hur bra modellen stämmer överens med verkligheten, än att försöka teoretisera kring verkligheten direkt.
Då jag är en abstraktör intresserar jag mig främst för teoretiserandet kring modeller, och huruvida modellen stämmer överens med verkligheten är inte så viktigt: "Never let reality get in the way of a good model". Det säger sig självt att jag därmed inte heller tar mina modeller på så stort allvar.
Då jag är en abstraktör intresserar jag mig främst för teoretiserandet kring modeller, och huruvida modellen stämmer överens med verkligheten är inte så viktigt: "Never let reality get in the way of a good model". Det säger sig självt att jag därmed inte heller tar mina modeller på så stort allvar.