pelli

Vid varje kinesfest hemma hos oss sitter barnen längst ut i ena hörnet, med anledningen att "barnen äter upp så snabbt och springer iväg, så sitter vi vuxna kvar här tillsammans". Problemet med att sitta ute på änden är att man inte kommer åt någon mat. Det brukar inte vara ett problem eftersom man skickar runt maten ganska mycket.

Dock är det ett problem om man sitter isolerad från maten genom 4 barn under 10 år. Detta förutsåg jag idag så jag klagade när min far sa "du, sune och lei kan väl sitta längst ut där", vilket implicerade att vi skulle sitta längst ut i barnänden, sedan fyra småbarn, och föräldrarna. Dock blev det så ändå. Min far sa "det är lugnt, säg bara till så skickar vi maten till er!" och jag demonstrerade felaktigheten i hans påstående strax efteråt genom att be om ankan, som kapsejsade med ett klang i en av småbarnens skålar för att ankfatet var för tungt för dem.

Såhär i efterhand påpekade jag för min far att jag hade rätt. Då kontrade han med att om jag inte hade klagat på att behöva sitta längst ut i ena änden så hade inte de andra barnens föräldrar uppfattat att den änden var mindre önskvärd och av artighet mot de andra vuxna placerat sina barn där. Hans plan skulle alltså enligt honom ha varit att vi tre skulle sitta längst ut, men inte med en mur av barn emellan oss och maten, utan de fyra småbarnen skulle sitta omlott med sina föräldrar. När jag sedan påpekade att småbarnen inte skulle kunna skicka mat på ett tillfredsställande sätt skulle alltså föräldrarna byggt upp den där muren av barn där för att ingen vuxen skulle behöva hamna bakom en eventuell mur av barn. Att så var planerna motsäges dock av:
1. Barnen sitter ALLTID längst ut. ALDRIG NÅGONSIN har en vuxen suttit utanför ett barn hemma hos oss.
2. Vi satt vid en bordsförlängning som konsekvent kallades "barnbordet" under hela dukningsprocessen.
3. Alla vanliga glas stod där, och vinglasen vid huvudbordet.
4. Konceptet "barnen slinker iväg först och vi vuxna sitter kvar i en klump" skulle falla.