pelli

Jag vaknade omkring 3 på natten och kunde inte somna en stund. Jag undrar om det var pastan eller psyket som var felet. Nästa gång jag vaknade var det mobilalarmets fel. Jag trodde att det var första alarmet, men det visade sig vara en halvtimme fel, vilket innebar att jag sovit mig igenom mellan fem och tio alarm. Som tur var hade jag lagt på extra marginal, eftersom Richard (3) hade förutspått att energin från pastan ändå skulle hålla oss igång hela dagen.

Väderleksrapporten hade förutspått snöblandat regn, men utanför mitt fönster såg jag ingetdera. Därför tog jag bara på mig två T-shirtar, båtklubbströjan och min jacka (istället för att ha ytterligare ett lager tröja) samt två par strumpor.

Tävlingen skulle gå nedströms, så att alla startar vid båthusen och ror ner mot världens ände, vilket bland annat innebär att alla innan tävlingen ror ner till denna ände av floden och köar där, och när man raceat färdigt får man vänta i andra änden på att övriga ska bli klara innan man ror tillbaka. En extra fördel med att ro nedströms är att det är mindre sträcka att ro, och att det är lättare för att vinden hjälper en tillbaka mellan årtagen. Dock blev det inte så, eftersom vinden på pin kiv blåste åt fel håll, och vattnet strömmade uppströms snabbare än det vanligen strömmar nedströms.

Så småningom, medan vi väntade i båthuset, började det också regna. Vädret var inte riktigt på vår sida.

Tävlingen skulle börjat 9.15 men första laget kom iväg först omkring 9.30. FaT (I) var fjärde båt att starta, och vi tyckte synd om dem som skulle få vänta i andra änden mellan 25 och 60 minuter (beroende på hur tätt starterna verkligen kom att ske).

Omkring 50 minuter senare startade vi (FaT II) som båt nummer 31. Då hade regnet slutat igen, och vi kunde skymta lite sol.

Traditionsenligt fångade jag en krabba tidigt i racet, men eftersom den var vid en sväng där jag var på insidan bestämde vi i laget efteråt att det var en mycket taktisk krabba. Vi rodde på bra i lugnt tempo och långa tag, och när det var ungefär en sjättedel kvar och vi kom under järnvägsbron hörde vi hur marshallerna på stranden ropade till båten framför - Emmanuel (I) - att hålla höger, medan vi skulle hålla vänster. Då vi insåg att vi skulle få en chans att köra om framförvarande båt tog vi i extra hårt, och vi var minst en båtlängd före vid målgången. Vi som Trinitys andrabåt hade alltså lyckats klå Emmanuels förstabåt med minst 30 sekunder.

Efter racet fortsatte vi ro nedströms, förbi alla andra båtar som redan var färdiga, och då tittade jag ner på mina händer och fann två stora sår på min högerhand (den som flöjlar) och ett på min vänsterhand. Århandtag är tydligen väldigt bra på att skava bort hud när man ror.

När vi landat i andra änden klev vi ur och tog på oss våra jackor som Tom (coach) hade cyklat ner med. Vi slog också in oss i rymdtäcken, som tydligen är väldigt bra på att hålla folk varma.

Efter kanske 20 minuter fick vi ro hem igen, och självklart var några andra båtar mycket långsammare än vi så det blev kö hem. Under tiden tittade solen fram och det blev nästan varmt och skönt. Vi var mycket upprörda över att de som skulle ro i de andra två divisionerna (kvinnor och lägre män) skulle få mycket bättre väder än vi, och att de sistnämnda antagligen inte ens varit vakna och sett regnet vi nästan var tvungna att ro igenom.

Vi kom tillbaks till båthuset ungefär 11.40. Märk väl att nästa division skulle ha startat 11.30, men det gick inte eftersom vi fortfarande var på väg tillbaka från världens ände. När jag kom hem satte jag på ett plåster på det som blödde, men resten får läka själv. Just nu tävlar NM4 i männens andra division, och efteråt bör våra resultat komma upp på nätet.