pelli

När jag argumenterar med någon är inte målet att få rätt. Målet är att ändra på det faktum att jag anser att motståndaren har fel - oavsett det sker genom att jag blir övertygad om att han/hon inte har fel eller genom att han/hon ändrar sig.

Anledningen till att jag inte bryr mig om vem som får rätt är enkel - som jag skrivit tidigare anser jag mig inte behöva vinna en argumentation för att få göra som jag vill, och jag behöver inte hålla fast vid min tes om jag ser att jag håller på att förlora argumentationen eftersom jag kan byta åsikt.

Så vad är då poängen med att argumentera? Jo, att finna sanningen, om den finns.

Oftast är dock verkligheten för komplicerad. Det är svårt att argumentera om till exempel hur mycket skatt vi ska ha. Däremot är det lätt att genomskåda dåliga och/eller felaktiga argument för det ena eller det andra. Jag brukar alltså roa mig med att argumentera emot andras felaktiga argument, men inte nödvändigtvis för eller emot tesen som stöder sig på argumentet.

Det stör sig många debattörer på. I deras värld är man antingen med dem eller emot dem. Är man med dem måste man hålla med om alla argument som stödjer deras tes, oavsett de är korrekta eller inte, och man måste förkasta alla motargument som felaktiga, oavsett de är korrekta eller inte. Annars är man emot dem.

Det värsta jag vet är när man påpekar att ett argument är felaktigt, och får till svar "du tål inte kritik" (jag har inte ens sagt att jag inte stöder din tes?!), "du är en av DEM" (jag har inte ens sagt att jag inte stöder din tes?!), "men säg något argument som stödjer DIN tes då" (jag har inte ens sagt att jag inte stöder din tes?!), "kom med ett eget argument istället" (är det mitt fel att ditt argument är fel?!), "vad tycker du om DET HÄR argumentet då?" (helt okej "så säger du bara för att verka opartisk" / det är också fel "du tål verkligen inte kritik!").

När man reder ut om ett argument är korrekt eller inte så finns det en objektiv sanning (typ). Därmed spelar det ingen roll om man är partisk eller inte. Det spelar inte ens någon roll vad man tycker i frågan. Detta står i kontrast mot när man bedömer faktapåståenden som ingen har möjlighet att kontrollera - då måste man ha källans tillförlitlighet i åtanke - eller när man ska väga de olika argumenten mot varandra - då kan folk som har olika åsikt tycka att olika argument väger olika tungt.

För övrigt har jag nästan aldrig fel. Det beror på flera saker:
* Jag presenterar alltid fakta jag inte har full tilltro till som osäkra, aldrig som sanningar.
* Jag håller mig till att kritisera felaktiga argument, eller att presentera korrekta argument - det är sällan jag värderar argument själv eller påstår att ena sidans argument väger över.
* När jag väl har en tes är den oftast formulerad som "jag anser för tillfället / tills jag blir motbevisad att ...".
* Jag ger upp teser och argument så fort jag ser tillräckligt många motargument för att det ska finnas en risk att de är felaktiga.

(Notera att "jag har aldrig fel" är ett dåligt argument i en debatt, men en helt okej inställning - och det är argumenten som räknas. Ungefär som det är helt okej att tycka att någon är en idiot, men det får inte användas som argument.)