Jag är smart
Sommaren innan vi skulle börja musikklasserna i fyran träffades alla på motionscentrum i Vidingsjö för att lära känna varandra. En av lekarna gick ut på att vi delades in i grupper som ställde sig i en ring, och så skulle varje person i tur och ordning säga något om sig själv, och efteråt skulle varje person i tur och ordning upprepa vad grannen sade. Efter några omgångar av detta (med byte av grupp emellan varje) yttrade jag så de bevingade orden i titeln.
För övrigt var det en dålig lek, eftersom det enda jag fokuserade på var att försöka komma ihåg vad grannen hette och hade sagt. Jag minns inte ens vem det var som sedan sade "Han heter [pelli] och han tror att han är smart".
Jag tror fortfarande att jag är smart, i betydelsen att jag är bra på logik och dylika abstrakta saker - inte exempelvis att jag fattar smarta beslut. Notera att jag inte lägger någon särskild värdering i detta påstående. Jag konstaterar bara att folk har olika förmåga att tänka logiskt, och jag har anledning att tro att jag är en av dem som har haft turen att inte vara allt för dålig på just detta.
"Inte allt för dålig" är en underdrift. Jag har inte sett sig vara så ödmjuk tidigare. Är någonting fel?
Jag anpassar graden av mina påståenden efter vad som är relevant i sammanhanget.
Och sedan tillhör det jantelagskulturen att betrakta "jag är ..." som ett extremt icke-ödmjukt påstående just när "..." = "smart".
Jag håller med om att det var en korkad lek. Sen tycker jag att det är intressant att du kan säga "Jag är smart" utan att för den skull låta det betyda att du är bättre i största allmänhet (vilket väl en del tycker är problemet med såna uttalanden). Jantelagen sitter dock djupt i mig, varför jag instinktivt kan reagera mot ett sånt uttalnde, därför undrar jag: påverkas du inte av jantelagen? Eller för den delen: påverkas du inte av vad som är socialt lämpligt att säga i olika sammanhang?
Det är klart jag påverkas av sociala regler, men i de fall jag är medveten om det kan jag välja hur mycket jag ska bry mig om dem.