pelli

Touch typing (mekanografi / tiofingerssystemet / daktylografi / blindskrift) är att skriva med ett tangentbord utan att titta på det. Enligt Wikipedia är standardmetoden att man har en grundposition med fingrarna på ASDF JKLÖ, och så tar varje finger även hand om tangenten ovan och under (och pekfingrarna sträcker in i mitten).

Jag har reflekterat under en tid över hur jag skriver, och jag har kommit fram till att jag inte har ett fast finger för varje tangent, utan jag använder det finger som är närmast. Detsamma gäller om jag bara skriver med en hand, eller med tre fingrar på vardera hand medan jag håller fast det fjärde fingret med tummen. Dock är det svårt att skriva utan exempelvis långfingrarna om jag inte håller fast dem.

Därför modellerar jag min chain of command som tre enheter: Längst upp finns medvetandet som beordrar vilken tangent som ska tryckas ner. Ordern tas emot av en undermedveten handkontrollenhet som avgör vilket tillgängligt finger som är närmast och beordrar det fingret att trycka på tangenten. Längst ner finns handen som genomför rörelsen.

Denna modell stämmer överens med mina erfarenheter från att spela piano: Jag tänker ofta bara på vilka tangenter som ska tryckas ner, och mitt undermedvetna bestämmer resten. När jag börjar spela ett nytt stycke blir alltså fingersättningen olika varje gång, fast om jag så småningom lär mig det bra så utvecklar jag automatiskt en standardfingersättning.

Det man naturligt frågar sig då är förstås om jag utvecklat detta beteende från datoranvändat, pianospelandet, både och, eller ingetdera. Hur skriver ni läsare på tangentbordet - pekfingervals, fast fingersättning, närmaste-finger-metoden eller något annat? Vet ni hur det kom att bli så?

Det jag egentligen ville skriva i detta inlägg var dock något helt annat: Syftet med att inte titta ner är som bekant att skriva snabbare eftersom man slipper hoppa med blicken fram och tillbaka mellan skärm och tangentbord. Idag kom jag på att jag kunde göra något likande när jag skriver av föreläsningsanteckningarna från tavlan.

Det jag brukar göra är att titta upp och läsa ett ord och lite till, och sedan titta ner för att skriva det. (De bra föreläsarna säger exakt vad de skriver, och då kan man spara tid genom att endast titta upp ibland för att kontrollera att man skrivit ner rätt.)

Den nya metoden går ut på att inte titta på papperet under hela tiden jag skriver. Jag tittar ner för att se var jag ska sätta första bokstaven, och sedan håller jag blicken på tavlan i minst ett ord, men ibland ända upp till fem när jag känner mig våghalsig. Är detta något ni läsare tänkt på eller rentav redan gör?

Med denna metod slipper jag vinkla huvudet upp och ner lika mycket, vilket sparar energi och minskar stressen, och så går det snabbare eftersom jag inte väntar på att skriva klart ett ord innan jag börjar läsa nästa. Dock resulterar ungefär var femte chansning i att texten glider upp till mitten av raden (men aldrig neråt).

(Ja, det är omodernt att föreläsaren skriver fullständiga anteckningar på svarta tavlan som alla får skriva av och sedan ta hem för att plugga på, men faktum är att jag tycker om detta system eftersom det skickar allt material genom hjärnan minst en gång. Jag har svårt att plugga ifrån böcker eftersom jag är för lat för att läsa alla formlerna i detalj, men på föreläsningarna måste jag skriva ner allting, och dessutom tvingas jag ägna tanketid åt allting eftersom föreläsaren går så långsamt framåt - i en bok hade jag bara läst snabbare och lärt mig sämre. De flesta föreläsare är också införstådda med detta system: Även de som publicerar anteckningar på nätet och visar powerpointpresentationer ibland ser till att skriva ner allt vi behöver på svarta tavlan så att vi kan skriva av.)