Ankomst

Innan landningen flög vi igenom några moln och det var tidvis stark turbulens. Då observerade jag ett intressant fenomen: Med solen i ryggen tittade jag ut genom fönstret, och såg en pytteliten cirkulär regnbåge, mycket mindre än de två regnbågar jag hört talas om tidigare. Det är svårt att uppskatta cirkelns storlek, men dess diameter var ungefär halva längden på flygplansskuggan mot molnen, och skuggan var ganska nära - så nära att den kändes stor, men så långt bort att jag kunde se hela skuggan genom fönstret.

Jag visste inte när vi skulle landa egentligen, men jag visste att vi var försenade eftersom det inte blev någon fanfar vid landningen. Egentligen skulle vi ha landat 13.30, vilket skulle ge mig 55 minuters väntetid till tåget eller 90 minuter till bussen. Nu hann jag med tåget iallafall, och fortfarande med god marginal.

Marginalen var så god, att jag spenderade lite tid på att försöka hitta en snabbare väg till tåget. Jag har konstaterat sedan tidigare att ankomsthallen ligger i ena änden av den drygt 300 meter långa terminalbyggnaden som ligger rakt ovanför spår 1 och 3, medan Cambridge-tåget avgår från spår 2 i andra änden bortom byggnadens slut.

Denna gången konstaterade jag att den enda färdvägen som inte innebär 100 meter omväg på grund av en lång svagt sluttande asfaltsramp i två delar är nerför rulltrapporna i mitten av byggnaden. Två rulltrappor förbinder byggnadens plan med markplan där bussarna står, och ytterligare två rulltrappor förbinder markplan med källarplan där tågen går. Dock är det bara de två nedre rulltrapporna som går åt varsitt håll, de två övre rulltrapporna går båda uppåt...

För övrigt går tågresan till såhär: Jag köper min biljett Stansted-Cambridge i en automat på tågstationen. Det är en "Anytime Day Single", vilket innebär att jag får åka med vilket tåg som helst, vilken rutt som helst, vilket tid som helst, samma dag som jag köper biljetten. (Huruvida konduktören skulle acceptera denna biljett ombord på ett tåg i en helt annan del av landet återstår att se.) Ombord på tåget får jag välja plats fritt, men i vissa stolar sitter det lappar där det står vilka sträckor platserna är bokade, vilket jag antar har skett via internet. (Böter för otillåten användning av platsen är £50, medan otillåtet avlägsnande av lappen kostar £200.) Konduktören ombord klipper min biljett, men det går också bra att köpa biljetten av denne, fast då kan man riskera att gå miste om rabatterbjudanden i de fall man har stigit på vid en station där biljettluckan var öppen. Efter avstigninen i Cambridge (som är den andra stationen på vägen) måste jag stoppa biljetten i spärren för att komma ut från stationsområdet.

På tåget såg jag en kille som bar shorts, trots det kalla vädret (även om det var varmt för mig som kommit från Sveriges minusgrader). Det berodde antagligen på att hans kropp var av metall från strax ovanför knäna och neråt. Frågan är om han hade shortsen bara för att han inte hade något behov av att hålla metalldelarna varma, eller om långbyxor hade hämmat metallbenens funktion.

När vi rullade in på stationen i Cambridge noterade jag att den guidade buswayen förökat sig från en betongbana till två, vilket var en klen tröst i sammanhanget då projektet med kantstyrda bussar från Cambridge till grannstäderna nu är över 1.5 år försenat.

En annan sak jag noterade var skylten som välkomnar tågresenärerna till "Cambridge - Home of Anglia Ruskin University". Jag antar att det är med glimten i ögat som ARU marknadsför sig som ett ANNAT universitet i staden som är världskänd för universitetet med samma namn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mail:(publiceras ej)
URL:
Kommentar: